Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupery

Det är ytterst ovanligt att jag läser om en bok. Det har nästan aldrig hänt. Men saker ändras och jag ändras. Första gången jag läste den var när jag var sjutton år och sen dess är det en bok som har betytt mycket för mig. Inte ens vid första läsningen var jag helt förtjust i den, men en bok som man känner viss motvilja mot kanske också är den nyttigaste, eftersom den provocerar och utmanar till nya tankebanor. Och den här fick mig att tänka.
När jag läste boken nu, kom jag ihåg och kände igen berättelserna om alla små planeterna och alla människorna på dem, som om det var alldeles nyligt jag läst det. Sen kom jag ihåg ormen, räven och prinsens diskussioner med jag-berättaren. Och alla bilderna som jaget ritade och beklagade sig över. Mest av allt kom jag ihåg den stolta rosen med fyra taggar. Varje sida i boken kändes bekant för mig. Allting kändes bekant ända tills ormen fällde en underlig och dunkel kommentar. “Konstigt att det här var någonting jag inte kommer ihåg”, tänkte jag då. Sen när jag kom mot slutet var allt så obekant för mig att jag undrade om jag över huvud hade läst det. Nu kan jag erinra mig några vaga minnen från de sidorna också, så antagligen hade jag det. Slutet är fortfarande inte vad jag tycker mest om eller som jag tycker är starkast i boken, men det är speciellt och det är starkt. Jag kommer inte att glömma det igen.
Jag hade inte glömt bort rävens hemlighet vid första läsningen, men jag hade heller inte fäst så mycket vikt vid den. Nu föreföll det mig som det var avsett att vara bokens centrala tema: “det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.” Själv mindes jag bokens budskap ungefär som att: sanningen är mycket enkel, att den finns hos barnen i högre grad än vad den finns hos vuxna och att barnen förstår bättre än de vuxna. Det hade jag inte heller missförstått eller kommit ihåg fel. Det finns med det också. Jag minns att jag funderade vid första läsningen om det verkligen är så enkelt, och kom fram till att jag inte ville hålla med. Ändå har det betytt mycket för mig i mitt tänkande. Det är en påminnelse om att allting är enkelt och självklart (om än man samtidigt kan kalla det svårt och komplicerat eller invecklat och ambivalent). Jag ska vara ärlig mot mig själv och tro mitt hjärta om gott. Jag ska inte krångla till och inte vara blind för uppenbara saker, som de vuxna som beskrivs i den här boken.

Men Lille Prinsen är en snobb i sin naivitet. Han är övertygad i sin egen sanning om att allting är så självklart, han visar inte mycket ödmjukhet och förståelse för andra. Han avfärdar till exempel den som är allvarlig och intresserad av siffror, men han tycker om den som bara ägnar sig åt att tända och släcka en lampa. “Det är faktiskt meningsfyllt, därför att det är vackert”, säger han, men själv har jag växt upp med mottot att “det spelar mindre roll hur det ser ut, bara det fungerar så är det bra”. Sen tänker jag, för att hitta nya lösningar kan det ibland hjälpa om man vågar bortse från att det ska vara snyggt, konsekvent och ordentligt.

This entry was posted in 1. Senaste inlägg (alla kategorier), 4. Litteratur. Bookmark the permalink.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/1/2/4/davidholmberg.se/httpd.www/skrivarkiv/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *