Cykliska preferenser

DEL 1: Varför specifikt tankeexperiment inte utgör cyklisk värdeordning

När jag läste filosofi presenterade vår lärare följande dilemma för oss:

“Du får 10.000 kronor om du går med på att få en liten manick inopererad i kroppen. Den är helt ofarlig och besvärar dig till att börja med inte ett dugg, men den kan ställas in i olika lägen så att den skickar en elektrisk ström genom din kropp. Om strömmen blir tillräckligt stark ger den upphov till ett visst obehag. Du kan själv ställa in den på olika nivåer, så att den ger dig olika grader av obehag. I början av varje vecka kan du experimentera med olika inställningar, och sedan får du välja mellan två alternativ: att låta inställningen vara densamma som förra veckan, eller att höja den ett steg. Varje steg är mycket litet, så litet att du inte kan känna någon skillnad i obehag. Varje gång du höjer ett steg får du ytterligare 10.000 kronor. Om du inte höjer får du inga nya pengar. Du gillar pengar, och därför föredrar du hela tiden att gå vidare ett steg. Du kan aldrig gå tillbaka till en tidigare lägre nivå. Vi kan tänka oss att det finns 1000 olika nivåer. Vid högre nivåer är obehaget betydande, vid de högsta nivåerna är det outhärdligt. Du föredrar helt klart nivå 1 framför nivå 1000.”

Utifrån det här exemplet menade vår lärare att vi kan sluta oss till att steg 1 är bättre än steg 0, steg 2 bättre än steg 1…, steg n är bättre än steg n +1, men att steg 1000 ändå är bättre än steg 0, och att vi därigenom får en värdeordning som är cyklisk.

Låter detta rimligt? (nej)

Låt oss för enkelhetens skull anta att pengar är något med nödvändighet positivt och känslan av el strömmande genom kroppen är något med nödvändighet negativt.

(alt 1)

Vi kan då argumentera så här, steg n+1 är bättre än steg n eftersom det ger oss en positiv sak (mer pengar), och ingenting negativt eftersom den ökade elstyrkan är så liten att den inte märks. Detta förutsätter dock att i och med att den ökade elstyrkan inte märks, innebär det också att den verkligen inte heller ökar vår känsla av obehag. Om det stämmer kan vi vidare dra slutsatsen att:
Vid steg 0 känner jag absolut inget obehag av ström, och eftersom det inte är någon skillnad i obehag mellan mellan steg 0 och steg 1, kommer jag också känna absolut inget obehag vid steg 1. När jag går vidare till steg 2, är känslan av obehag detsamma som känslan av obehag vid steg 1, dvs absolut inget obehag. När jag går vidare till steg 15, är känslan av obehag detsamma som känslan av obehag vid steg 14, dvs absolut inget obehag osv. osv vid steg 1000, är känslan av obehag detsamma som känslan av obehag vid steg 999, dvs absolut inget obehag. Jag har ingen anledning att tycka att steg 1000 skulle vara sämre än steg 1, vi har alltså ingen cyklisk värdeordning.

(alt 2)
Det andra alternativet är att anta att den ökade elstyrkan mellan två steg faktiskt kan öka vårt obehag, även fast vi inte omedelbart och självklart märker skillnaden. Detta låter mer rimligt kan man tycka, känslan av obehag är knappast så enkel att exakt definiera (inte så enkelt att avgöra när det bara är inbillning t. ex).

Men i detta fall måste vi då också ändra premisserna om varför steg n+1 skulle vara att föredra framför steg n. Vi kan inte längre säga att att steg n+1 är bättre bara eftersom det för med positiva konsekvenser och inga negativa konsekvenser jämfört med steg n. Istället måste vi anta att steg n+1 är att föredra framför steg n eftersom de positiva konsekvenserna överväger de negativa konsekvenserna. Ett större gott kan motivera ett mindre ont.
Men vad är det då som talar för att de positiva konsekvenserna av pengar med nödvändighet överväger de negativa konsekvenserna av en livslång ökad känsla av obehag? Är det inte en svår fråga att besvara? Det beror väl på subjektiva värderingar? Vi kan väl tänka oss att det är olika för olika personer? Beroende på situationen etc etc? En hel massa empiriska faktorer att ta hänsyn till…

Anta till exempel att jag är multimiljardär och elallergiker. 10.000 kr för mig innebär inte mer än 50 öre för en medelsvensson, medan elektricitet är någonting jag har fobi av, och har vid upprepade tillfällen drabbats av panikångestattacker vid blotta tanken på att kunna få en elstöt. Jag har redan gått med på att vrida upp till steg 100, känner mig konstant besvärad av elektriciteten genom kroppen, är det ändå så att jag med nödvändighet borde välja att skruva upp elstyrkan till steg 101, för en ytterligare närmast obetydlig summa pengar? Nej, knappast. Och även om jag skulle få för mig att göra det, känns det som ett högst godtyckligt beslut. Vi kan inte sluta oss till att steg n+1 är bättre än steg n här, och vi får således inte heller någon cyklisk värdeordning.

 

SLUT

PS. Jag försökte förklara för min lärare att det vore missbruk av språket att påstå att detta exempel ger upphov till en cyklisk värdeordning. “Så, kan man inte bara säga” svarade han då, och menade att jag behöver mer sofistikerade argument för att påstå något sådant. Hans egen lösning på problemet var att det mest rationella borde vara att stanna någonstans mellan steg 0 och steg 1000, vid steg 44 eller så.

 

PS 2. Varför förefaller tankeexperiment ändå vara ett dilemma? Varför förefaller det rimligt att gå med ett visst antal steg, men ändå inte hela vägen?

Pengar har ett relativt och subjektivt värde, för varje steg så sjunker procentuella ökningen, skillnad mellan 10K kr och 20K kr är t.ex större än mellan 1000K kr och 1010K kr. Samtidigt ökar graden av obehag genom elektricitet för varje steg (enligt “alt 2”, ej enligt “alt 1”), utan någon relativ minskning. Vid visst tillfälle kan vi tänka oss att vi når en skärningspunkt, där summan av pengar med sjunkande värde inte längre överväger stegrande ökning av livslångt obehag. Detta är vad känslan säger oss. Men inte vad experimentet påbjuder oss att komma fram till. Tankeexperiment erkänner inte detta. Tankeexperiment hittade på premisser som inte är förenliga med verkligheten vi lever i. Det var skapat problem utifrån icke-problem.

DEL 2: Om varför det inte är rimligt att anta cykliska värdeordningar generellt

Frågan är om det över huvud taget möjligt att ge exempel på en cyklisk värdeordning? För att få en cyklisk värdeordning krävs att A är bättre än B, C är bättre än B, och A är bättre än C. Har vi anledning att tro att begreppet “bra” inte nödvändigtvis måste kompareras “bra, bättre, bäst”, utan också under vissa omständigheter kan kompareras “bra, bättre, sämst”? Författaren av vår lärobok i filosofi, Lars Bergström menar:

“Att ge exempel på cykliska värdeordningar är inte svårt. Det har många gjort.”

När Bergström själv ger exempel på en cyklisk värdeordning, modifierar han detta elstöts-exempel lite grand och formulerar sig sen så här: “det skall [ur hedonistisk synpunkt] inte råda något tvivel om att n+1 är bättre än n. Frågan är om det också är klart [fortfarande ur samma hedonistiska synpunkt] att 0 är bättre än 1000. [—] Jag måste säga att om jag finge välja mellan dessa liv, så skulle jag välja 0-livet. Jag anser [—] att 0 är bättre än 1000. Om jag har rätt, så har vi alltså här ett exempel på en värdeordning som är cyklisk.”

Är detta ett rimligt resonemang? (nej)

Vad krävs för att vi ska kunna ha en cyklisk värdeordning? Här är mina förslag:

1. Alla steg bedöms enligt samma kriterium/kriterier.

Ett tankefel vore att resonera så här: “liv 1 är bättre än liv 0 eftersom det ger mer pengar, liv n+1 är bättre än liv n eftersom det ger mer pengar, men liv 1000 är sämre än liv 0 eftersom L.B. anser det”. Här används olika bedömningskriterier, och att använda olika bedömningskriterier mellan olika steg motiverar knappast att en värdeordning är cyklisk. Ett annat tankefel kan tänkas vara resonemanget att “liv 1 är bättre än liv 0 eftersom det gör dig gladare under ett ögonblick, liv n+1 är bättre än liv n eftersom det gör dig gladare under ett ögonblick, men liv 1000 är sämre än liv 0 eftersom det totalt sett gör dig mindre glad under en livstid”. Återigen blandas olika bedömningskriterier ihop. Om det däremot skulle vara till exempel så att liv 1 är bättre än liv 0 eftersom det ger mer lycka (totalt sett under samma bestämda tidsperiod), att liv n+1 är bättre än liv n eftersom det ger mer lycka, och att liv 1000 är sämre än liv 0 eftersom det ger mindre lycka – kan vi anta att vi verkligen har en cyklisk värdeordning. Men är detta möjligt? Se punkt två…

2. Kriteriet/kriterierna de bedöms enligt går att mäta.

Om vi antar bedömningskriteriet vi använder till exempel är “lycka”, då måste vi också anta att lyckan är mätbar. Sådant som är mätbart kan tänkas värderas på en skala. Anta att vi mäter lyckan på en skala 0-100, höga nummer skulle till exempel kunna innebära sprudlande glädje, känsla av meningsfullhet, hopp m.m., medan låga nummer innebär ångest, smärta, känsla av meningslöshet m.m. För att liv 1 ska vara bättre än liv 0 krävs då att liv 1 når högre upp på lyckoskalan. Om liv 0 innebär lycka 50/100, krävs att liv 1 innebär minst lycka 51/100. Om liv 1000 ska vara bättre än liv 1, men sämre än liv 0 innebär det att dess lycka måste vara mer än 51/100, samtidigt som det är mindre än 50/100 vilket inte är möjligt enligt normalt språkbruk.

Om vårt kriterium för vad som är bättre inte skulle vara med tillförlitlighet mätbart (vilket antagligen är det mest rimliga antagandet…), hur kan vi då motivera att A med tillförlitlighet är bättre än B? Vad grundar vi det då på för faktorer som inte har med mätbarhet att göra?

DEL III: Allmänt om mitt missnöje över undervisningen i praktisk filosofi :)

Lars Bergström diskuterar frågan om “bättre än” är en transitiv relation, och om “bättre än” är en cyklisk relation. Han hänvisar till en mängd olika filosofer som alla har olika teorier och diametralt skilda åsikter om den saken. Han reserverar sig också i kommentarer som “Här måste jag emellertid påpeka att Danielsson [filosofen han skriver om] i ett brev till mig hävdat att jag misstolkat honom. Det är möjligt att han har rätt i detta. Tyvärr har jag ännu inte haft tid att sätta mig in i hans invändning.“ Däremot hade han tid att skriva en 14 sidor uppsats om dessa frågor: http://www.philosophy.su.se/texter/aktuella.htm. Detta får det att verka som det är ett djupt och avancerat problem, som det absolut kommer behövas skrivas ytterligare hyllmeter om innan man kommer till någon slutgiltig lösning.

En filosof som diskuterar huruvida C med nödvändighet är bättre än A, då C är bättre än B, och B är bättre än A, upplever jag är som en matematiker som diskuterar huruvida 2+2=4. Om en matematiker hävdar att 2+2 inte är = 4, säger jag inte att hon har fel, men jag förstår inte poängen med det. Om en filosof hävdar att C inte alls behöver vara bättre än A bara för att C är bättre än B, och B är bättre än A, menar jag inte heller att han har fel, men jag förstår inte poängen med det, förstår inte vart vill han komma med det.

När jag läste matematik på universitetet ägnade vår lärare faktiskt en hel lektion åt att diskutera varför 2+2=4. Lösningen gick inte ut på att det är någon universell sanning eller dylikt (som filosofer verkar söka efter när de ska ha svar på sina frågor…), istället förklarade han (om jag nu minns/förstod rätt) att vi måste anta vissa godtyckliga fundament/bestämda regler och sen kombinera det med ett antal steg av logisk slutledning. Att “bevisa” 2+2=4 var inte så enkelt, och jag hade inte kunnat göra det på egen hand. Efteråt kunde vi i alla fall gå vidare med att ägna oss åt andra saker – till exempel differentialekvationer. När jag läste praktisk filosofi på universitetet tyckte jag aldrig att vi kom längre än till att diskutera frågor av typen 2+2, och varje lärare verkade vara av den obstinata åsikten att det borde bli 3 eller 5.

This entry was posted in 1. Senaste inlägg (alla kategorier), 5. Filosofi and tagged . Bookmark the permalink.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/1/2/4/davidholmberg.se/httpd.www/skrivarkiv/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *