Disträ

Jag hade bråttom. I stressen höll jag på gå in i en annan person. Jag fick hejda mig, bromsa in. Men det var försent. Han gick inte åt sidan. Han stannade till, lutade sig framåt och tryckte mig undan minst en meter. Sen sa han nåt i stil med ”excuse me, I’m sorry”. Jag visste inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle svara. Det stod ganska klart för mig att han var sarkastisk. Det var inte så att han hade bara råkat preja mig. Jag tittade undrande på honom, kommer inte ihåg om jag mumlade nåt till svar.

Det var för min systers skull som jag hade skyndat mig. Jag tänkte att hon kanske skulle bli ledsen om jag kom försent till vår träff, och jag ville inte att hon skulle bli ledsen. Men också var det ju ganska löjligt. Vi skulle på bion halv och hon hade föreslagit att vi skulle ses kvart över utanför. Men redan när hon föreslog att vi skulle ses kvart över var det försent för mig att kunna hinna till dess. Det fanns inget tidigare tåg som jag kunde ta. Genom att stressa kanske jag skulle hinna till 17 över istället för 19 över. Nej, jag behövde inte stressa. Men den där killen hade inte behövt vara sarkastisk heller.

Filmen var sorglig och gjorde mig tårögd. Jag fick frågan vad jag tyckte om filmen. Jag förmådde inte säga något vettigt. Visst tyckte jag saker, en del positivt en del negativt, men jag kom inte på nåt av det när jag fick frågan. När det var slut fick vi gå ut genom en dörr och hamnade på en utomhuspassage. Under fötterna var det galler som man kunde se igenom till marken som låg ungefär 10 meter därunder. Systerdottern som också följt med berättade att hennes syster är höjdrädd, men att hon själv inte är det. Jag frågade, ‘men om man tittar ner genom gallret här – kan det inte vara lite läskigt då?’ Jag tyckte själv inte att det var läskigt. Men så började jag tänka, om denna ställning är dåligt fastsatt? Kan den lossna när vi går här? Då är det långt ner till marken… Jag blev plötsligt vimmelkantig. Det var skönt när vi nådde en dörr tillbaka in i byggnaden. Fortfarande efter att jag kom in kändes det som att marken gungade.

En cykeltur på vägen hem såg jag fram emot. Jag var i Kista och skulle till Knivsta,. Ingen jättelång sträcka. Alltid fanns alternativet att stanna efter vägen och hoppa på pendeltåget med cykeln. Jag tittade en stund på kartan i mobilen, men kände mer för att improvisera min väg fram. Jag hade ju tågspåret att lokalisera mig efter. Det funkade i alla fall på ett ungefär. Vid ett par tillfällen hamnade jag i återvändsgränder och blev tvungen att backa en bit. När jag svängde förbi en parkeringsplats såg jag en grön skylt med texten ”Sverigeleden”. Tänka sig, kan jag följa dessa skyltar kommer jag till slut till dit jag ska, då Sverigeleden har en nordgående riktning. Det hindrade mig dock inte från att tio minuter senare hamna i en ny återvändsgränd. Jag såg inget bättre alternativ än att lyfta min cykel över ett staket och därefter korsa ett dike till en ganska hårt trafikerad bilväg. What’s a poor boy gonna do.

Snart kom jag i alla fall på bättre vägar. Det var trevligt att se nya miljöer. Fick mig att tänka på dikten ”Jeg ser” av norske poeten Sigbjörn Obstfelder. Jag hade som mål att ta mig till Upplands Väsby. Vid stationen där finns ett trevligt thaimat-ställe som jag ätit på en gång förut. Och ganska snart var jag också framme i staden. När jag parkerade cykeln hörde jag live-musik från den intilliggande puben. En trubadur som spelade och sjöng Whisky in the jar. Inget särskilt speciellt men ändå stämningsfullt tyckte jag. Jag kände lockelsen att gå dit och sätta mig där. Men jag var orolig för att bli uttittad av alla lokalbor. Det verkade vara ett ställe för just lokalbor. Även på thai-restaurangen verkade det förresten också vara lokala gäng som hängde. Vid ingången stod en medelålders man med en t-shirt med trycket “SPERMA – urkraften till allt liv”. Det påminde mig: just det, det är fredagskväll. Inte förvånande att se många personer i rörelse. På thai-restaurangen fanns det i alla fall thailändare i personalen som pratade thailändska med varandra, och det var på sätt och vis skönt för mig, för då behövde jag inte känna mig ensam om att vara främling. Jag beställde en lättöl, och en maträtt med stekt ris, som båda smakade utsökt.

Därefter hände inga större galenskaper. Visst jag råkade rulla upp min cykel på fel perrong när jag skulle ta tåget hem, men det må väl vara ursäktat, för inte var det så lätt att veta att stationen i Upplands Väsby skulle ha mer än en perrong. Men ja, på hela taget får jag medge det var en rörig dag. Att jag kan vara bortkommen och tankspridd är ingen nyhet, men denna dag var värre än det normala. Jag tror det har sin rot i problem jag inte tagit itu med, som jag tänkt att jag ska ta itu med.

This entry was posted in 1. Senaste inlägg (alla kategorier), 2. Betraktelser. Bookmark the permalink.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/1/2/4/davidholmberg.se/httpd.www/skrivarkiv/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *