En analys av Tarjei Vesaas Vårnatt

I Vårnatt(1954) av Tarjei Vesaas (1897-1970) berättas det om syskonen Hallstein och Sissel, 14 och 18 år, som är ensamma hemma och planerar en lugn afton när de plötsligt får oväntat besök. Det är ett sällskap på fem personer, som just fått motorstopp på sin bil. Däribland är det en höggravid kvinna som just ska till att föda barn. De skyndar att hämta dit en barnmorska, och gästerna stannar hela natten. En natt då en människa föds och en annan dör.

I sällskapet är det utöver den gravida kvinnan, Grete, hennes man, Karl, en ung man med ett mörkt ansiktsuttryck som han fått från sina erfarenheter i kriget, och hans 13-åriga syster Gudrun, som Hallstein förälskar sig i. Med är också deras far, Hjalmar, som pratar oredigt och skakar och flaxar obehärskat. Slutligen är det Kristine, som är gift med Hjalmar, och som självvalt blivit både lam och stum.

Hallstein och Sissel blir ofrivilligt indragna i deras problem och konflikter som är åtskilliga. Hallstein avkrävs av var och en att kunna stå till hjälp när de ber om det. Sissel blir den som får ordna att alla gästerna får någonstans att sova. Flera gånger ställs syskonen för svåra utmaningar. Det är två barns möte med vuxenvärlden, och de måste visa sig vuxna för att klara av situationen.

 

*

Berättelsens kulmen inträffar då Hjalmar lyckas få igång den trasiga bilen, och kör rakt emot Hallsteins och Sissels hus i full fart. Den mest naturliga tolkningen, vilket Karl också antar, är kanske att Hjalmar försöker begå självmord, men hela denna scenen är beskriven så mystiskt och med så många djupt laddade, motsägelsefulla och tvetydiga ord, att det närmast är omöjligt att också undvika en symbolisk tolkning av händelsen.

För det första är det något mystiskt över att Hjalmar lyckas få igång bilen, han som annars nästan inte är kapabel till någonting. När bilen sen startar går det igång ett tjutande larm från dess motor som väcker alla, och alla tycks också i den stunden fullt och fast veta att en olycka kommer ske. De vet alla att han inte kan svänga bilen och därför kommer att köra rakt in i huset, men i själva verket borde det ju inte vara svårare för honom att svänga bilen än att både gasa och accelerera den – som han gör. Karl springer i alla fall fram mot bilen, hoppar upp på den och lyckas komma åt ratten genom fönsterrutan och svänga den så att den inte kör rakt på, utan bara stöter till husväggen med sidan.

Lene Bredsdorff har analyserat boken i sin uppsats “VÅRNATT”, och hon tolkar det som att bilen är en symbol för det negativa, det sjuka och döda. Den beskrivs till exempel som gammal, svart, eländig, hjälplös, avdankad, dess rutor är blinda, den är ödelagd och död. När Sissel har problem vänder hon sig till bilens motpol – naturen, som står för det friska och levande, men när Hjalmar är i inre konflikt med sig själv vänder han sig till bilen, och därför är det också dömt att gå illa för honom, menar hon.1

Men samtidigt som Bredsdorff har rätt i att bilen är en tydlig symbol för döden, blir den också kusligt levande då Hjalmar sätter sig i den. På något sätt är det inte han som kör med bilen, utan bilen som kör med honom. Det står att Hjalmar “hade fått liv i den döda mekanismen” och motorn hugger och bråkar, den är “svårt sjuk och varslar ont”.2 När den sen sakta börjar rulla framåt diskuterar Hallstein och Sissel, “[k]ommer bilen av sig själv?”, “ja, det gör den visst”. Det står att Hallstein “visste mycket väl att det satt en människa inuti den, men ändå kom denna vagn liksom av sig själv larmande och ville köra ned det här huset” (s. 150-151). Vidare står det att “Vagnen kom rakt på, och i förskräckelsen tycktes den bli större än huset”, och den var “döden för den som kom i vägen.” (s. 152)

Den här scenen tycker jag påminner mycket om ett krigsanfall. Bilen är som en enorm krigsmaskin som obarmhärtigt rullar fram mot huset. Först masar den sig fram sakta, men sen accelererar den mer och mer, och blir då “döden för den som kommer i vägen”. Det berättas om ett larm som tjuter och väcker alla när bilen rör sig framåt, vilket påminner om ett flyglarm i krig. Sen när bilen slår emot huset, berättas det att det for “en skälvning genom hela trähuset, ett knastrande i träfodringen – och just detta att huset gav efter, lade liksom en mörkare hinna över syn och tanke.” (s. 153) Kanske kan man jämföra det med hur Norge skälvde till av tyskarnas attack under andra världskriget, att landet liksom kom i svajning men ändå stod kvar, det föll inte ihop fullkomligt. Och om hur skakande det måste varit för hela folket.3

    Tarjei Vesaas är känd för att ofta återanvända sin symbolik, och i just det här fallet går mina associationer till ett annat av hans verk, nämligen Huset i mörkret (1945). Huset i mörkret är en allegori som skildrar Nazitysklands ockupation av Norge under andra världskriget, där det är själva huset som symboliserar Norge och mörkret som symboliserar ockupationen med allt förtryck och censur som folket blev utsatta för.4 Rent konkret handlar ju Vårnatt också om ett hus i mörker som mer eller mindre blir ockuperat. Gästerna kommer in i huset utan att direkt fråga om lov, samtidigt som det mörknar ute. Sissel och Hallstein får sen ge upp sina egna rum till förmån för gästerna, så att de själva blir sänglösa.

    Kriget finns också med i boken genom Karl, som varit med i kriget och blivit psykiskt skadad av det. Vi får dock inte veta någonting om hur och varför, bara att det är kriget någonstans ute i världen. Det nämns mycket lite om Karls förflutna, men samtidigt känns det hela tiden starkt närvarande.5 Han beskrivs ofta som “mörk” och “tung” att se på. De enda som direkt för kriget på tal, är de yngsta barnen – Gudrun och Hallstein. Karl säger till Hallstein att han vet vad Gudrun berättat för honom om hans förflutna, men att det var detsamma och att de inte ska prata om det. När Hallstein nämner det för Sissel svarar hon bara “-Kriget? […] Det strök ångest genom rummet.” (s. 92) Sen byter de samtalsämne.

    Hallstein ser ibland både Karl och Hjalmar som fiender, Hjalmar kallar han vid ett tillfälle för “fienden själv”, och “fiende” är ju en påtagligt krigisk term. Men att jämföra Karl och Hjalmar med några grymma tyska ockupanter tycker jag dock inte är rimligt. De är, som Gudrun gång på gång upprepar och måste intyga för Hallstein, främst snälla människor. Och även då Vårnatt verkligen handlar om ett hus i mörker, skulle boken inte kunna gå under en sådan titel, för natten är här så kraftigt överstrålad av vårens ljus.

*

Boken är skriven i tredje person, men det är från Hallsteins perspektiv det berättas. Språket i boken avspeglar hans person, och är därför ganska enkelt. Han är bara 14 år och en jordnära person, men samtidigt är han något av en romantiker och språket blir då ofta poetiskt. Hallstein känner sig till exempel tvungen att vid en situation säga någonting för att “fylla den farliga tomma sekunden” och när han ser Sissel står det vid ett tillfälle “[e]n liten morgonvind andades i klänningen och lekte med den” (s. 201). Det är spontana associationer för honom, men samtidigt är det poetiskt.

Hallstein är fortfarande ett barn som är nyfiken på livet. Sexualiteten är något nytt som tränger på inom honom, även om han kanske inte förstått det riktigt än. Det skildras tydligt symboliskt under en scen i början av boken, då han går ut för att spana efter en huggorm. Han intalar sig att ormen ligger bland några grästuvor på ett visst ställe och att han måste ta sig dit. Det står att han darrar av både glädje och rädsla när han rör sig ditåt. Under tiden spänningen stiger inbillar han sig också blommorna som svajar i vinden som snurrande hjul och “som kjolar i dans” (s. 21). Men plötsligt spricker hela stämningen, och ljuvheten liksom dansen och sången försvinner. Han blir istället “slapp och tom” och “svettig då han kände efter” (s. 21).

Denna scen kan också ses som symbolisk för bokens fortsättning. Precis som scenen med huggormen, resulterar sammanträffandet med det besökande sällskapet i för Hallstein en känsla av blandad glädje och rädsla som eggar honom. Även där är sexualiteten en viktig faktor, eftersom det är hans förälskelse i Gudrun som står i centrum för spänningen. Båda situationerna beskrivs som förtrollade eller förhäxade, men slutar också med samma antiklimax av tomhet. Precis som ormen var inbillad av Hallstein, var också den mesta av magin mellan honom och Gudrun i hans egen fantasi. Innan de skiljs åt frågar Hallstein henne “-Är det inte något?” men hon svarar bara nekande. (s. 228)

Hallstein är som en valp som suktar efter lek och spänning.6 Strax efter gästerna kommit och halvt om halvt vänt upp och ner på huset tänker Hallstein att det är “Ljuvligt att få bli ryckt med av denna bölja av händelser” (s. 38). Han får ge sig ut på cykel i regn och blåst tillsammans med Karl för att hämta en barnmorska och kallar det en “glad färd” och “genom regn och vind, det var en lustresa”, och han trampar på extra hårt. Stundom är han rädd och vill slippa undan, men även senare när flera olyckor skett och en person dött står det “jag vill vara med i detta, kände [Hallstein]. Inte för något skulle jag velat att den här bilen kört förbi igårkväll.” (s. 187), och när de åker i bilen med den livlösa Kristine står det att Hallstein ger sig hän åt “otillåten glädje”. (s. 185)

 

*

I huset råder det kaos, vilket mycket beror på att det inte finns någon som är mogen nog att ta tag i situationen. I denna samling finns det ingen självklar ledare som kan skapa klarhet och reda ut konflikterna. Bredsdorff menar att i ett avseende så är Gudrun den enda helt vuxna i boken, eftersom hon tar ansvar och ger av hela sin personlighet.7 Gudrun visar verkligen ömhet och sympati gentemot alla, men hon är också främst ett barn. När Hjalmar och Karl beter sig illa envisas hon bara med att säga att de är snälla.

Den som tar ledarrollen är främst Karl. Han gör det genom att kommendera de andra vad de ska göra. Men han visar också att han inte är helt mogen att klara av det. När Hallstein till exempel påpekar för Karl att det inte är han som bor i huset kommer Karl av sig och skäms. Vid ett annat tillfälle sliter han tag i Gudruns axel och slänger iväg henne, för att han tycker hon står i vägen. Han tappar lätt humöret, men ångrar sig ofta efteråt. Han är som en god ängel som ibland blir besatt av en ond demon.8

Ibland tror man det blir Sissel som får reda ut situationen. Hon är till exempel den som ordnar sovrum åt alla gästerna. Men ibland visar hon sig också mycket osäker och rädd. Tydligast exempel på det är då hon blir förhörd av en uppskrämd Hjalmar om Kristines dödsfall, och blir då så stressad att hennes röst nästan brister. Tillslut skyller hon ifrån sig på Hallstein, säger till Hjalmar att han borde fråga Hallstein istället. Hon ångrar direkt djupt det hon sagt, och ber upprepade gånger Hallstein om ursäkt, men på något sätt är skadan redan skedd för honom. I samma stund hon säger det kräks Hallstein. Det är en chock för honom att se sin syster komma så ur balans, han hade inte tänkt det möjligt om sin syster och han blir förargad över det: “Hon skulle inte vara så ömklig, […] hon var inte sådan, det var en lögn” (s. 218) tänker han.

Hjalmar och Kristine upplever jag som hämtade ur en bok av Dostojevskij. Båda är lika olyckliga och miserabla, och har på samma gång en stolthet och skamlöshet som leder dem till fördärv. De beter sig irrationellt och plågar varandra. De talar ofta motsägelsefullt och liksom i gåtor. Exempel på Hjalmars motsägelsefullhet är då doktorn frågar om de vill skicka Kristine på undersökning för att ta reda på hennes dödsorsak. Hjalmar svarar då bestämt nej på den frågan. Men direkt efter säger han till sina anhöriga att han självklart vill veta det, bara det att han inte vill bli tvingad till det. Senare förkunnar han att han ska gå genom “eld och vatten”, och att han inte kommer vila förrän han fått reda på hennes dödsorsak. Sådana överdrivet sentimentala och malplacerat högtidliga uttryck som Hjalmar ibland använder tycker jag också påminner om flera av Dostojevskijs “hjältar”.

Ibland kan man tro att Hjalmar är förståndshandikappad, men antagligen är han inte det. Hans “oförståelse” är snarast en försvarsmekanism han tar till då situationen blir för jobbig för honom. Han vill till exempel in i det längsta inte tro på att Kristine har dött. Och vad hon än råkat ut för kan han inte acceptera att det är på grund av hans eget handlande, utan han säger att hon plötsligt måste blivit sjuk. Sissel säger om Hjalmar vid ett tillfälle att “[h]an kan inte vara klok”, men samtidigt konstateras det att “[u]tan vidare var man säker på att han […] var lika klok som någon.” (s. 208)

Från den stunden Grete får sitt barn är hon den lyckligaste och mest obekymrade i boken. Hon säger att hon vet om de andras problem, men väljer att inte lägga sig i det. Hon hänger sig istället helt åt sin egen glädje över det nyfödda barnet. Kanske är det också det bästa hon kan göra för de andra, att själv vara glad och hålla humöret uppe. Hennes förlossning får inte mycket uppmärksamhet i boken. Förklaringen till det är antagligen att boken är berättad ur Hallsteins perspektiv, och Hallstein ser inte födseln som en stor och viktig sak. Hallstein är också mer intresserad av Grete än av barnet.

 

*

Reflekterar man över bokens titel Vårnatt, kan man för det första konstatera att det rent konkret handlar om en vårnatt. Men ordet “vårnatt” rymmer också mycket mer. Vårnatt är ett ord med kontraster, och den här boken är också fylld av motsägelser och kontraster. För Hallstein består det av vårens glädje och nattens oro och faror som är oupplösligt förenade. En tydlig kontrast är vårens ljus och nattens mörker. Speciellt hos de vuxna karaktärerna i boken, men även hos till exempel Hallstein, ser man att de har både ljusa och mörka drag. De är varken helt goda eller helt onda, men de har både ljusa och mörka krafter som strider inom dem.

Våren representerar också en början, och natten är ett slut. I den här boken har vi en ny människa som föds och en annan som dör. Vi har också en symbolik i naturen som står för det levande och i bilen som står för det döda. I slutet av boken ställs flera gånger frågan om man ska välja livet eller inte. Hjalmars färd i bilen känns till exempel misstänkt likt ett självmordsförsök, men han förkunnar senare att han säger ja till livet.

 

*

När jag jämför den här boken med andra böcker som Vesaas skrivit är det första som slår mig att människorna i omgivningen så exemplariskt behandlar den som av en eller anledning är i en utsatt position.

I Fåglarna (1957) handlar det om den utvecklingsstörde Mattis. Han är inte som andra människor och får svårt att bete sig lämpligt i sociala situationer, men ändå visar människorna alltsomoftast vänlighet och tålamod med honom. Inte bara det att de inte retar honom, de undviker också noga att säga sådant som kan råka såra honom. Det allra mesta vad han tror att andra pratar illa om honom är sådant han själv inbillar sig. I Isslottet (1963) tycker jag att omgivningens vänlighet och tålamod är ännu mer påtaglig, gentemot bokens huvudperson Siss, då hon vänder sig bort från glädjen och livet. Innan var hon full av livslust och den som ledde och bestämde lekarna under rasterna i skolan. Men då hennes vän Unn försvinner in i isslottet, blir Siss’ sorg så stor och djup att hon får svårt att återvända till vanliga livet. Man kan tänka sig att flera av klasskompisarna sett Siss som en konkurrent och blivit avundsjuka på den uppmärksamhet hon fått, och därför skulle valt att vända henne ryggen då hon visar sig svag. Men klasskompisarna, liksom de andra, låter Siss sörja, de tar henne på allvar och visar tålamod med hennes uppror trots att hon ibland blir närmast odräglig. Tillslut när hon sakta lyckas återhämta sig finns de alla där och välkomnar de henne.

Situationen är inte riktigt densamma i Vårnatt, främst eftersom det inte är en person, utan nästan alla som är utsatta, har problem, och behöver hjälp. Men kanske är det också därför som man tycker att omgivningens hjälpsamhet för den utsatte är som mest rörande. Ett tydligt exempel är Kristine som känt sig tvungen att bli lam, och Hjalmar och Karl ställer då upp på att bära henne under ett helt år. De förbannar henne aldrig för det, utan accepterar situationen som den är, trots att de båda innerst inne vet att hon egentligen kan gå själv. Och alla måste visa ett enormt tålamod med Hjalmar, som vimsar och sladdrar, och beter sig oredigt på många sätt. Ibland brister tålamodet för Karl, men innerst inne finns hans stöd för Hjalmar alltid där. Det antyds också om att Hjalmar fanns där som stöd för Karl, då Karl kom hem och var förstörd av kriget. En tid då Hjalmar fortfarande var en normalfrisk människa.

En annan sak de tre böckerna har gemensamt är att de berör motpolerna “liv och död”. I alla böckerna vill jag påstå att vi har ett självvalt dödsfall. I Fåglarna är det Mattis som ror ut mitt på sjön och trampar avsiktligt hål i sin båt. Han kan inte simma, båten sjunker, och den enda möjliga livlinan han har är årorna.9 I Isslottet går Unn vilse i isslottet och dör. Anledningen till att jag ser döden som självvald, är därför att hon vänder sig från glädjen i livet, och isslottet blir en symbol för sorgen. I Vårnatt dör Kristine antagligen av chocken då Hjalmar kör in bilen i huset. En sak som får stor uppmärksamhet i boken är dock att hon själv, som under ett års tid varit helt lam, gått upp från sin säng och dragit ner gardinerna innan. Tidigare hade hon alltid velat se ut i naturen, men det var som att hennes sista livsgnista försvann i och med att hon valde mörkret.10 Samtidigt är det nya livet också ett tema. I Fåglarna är det Hege som får ett helt nytt liv i och med att hon träffar en man. I Isslottet är Siss, liksom Unn, på randen till avgrunden och på väg att förvilla sig i isslottet, men tillslut lyckas hon besegra sorgen och det blir en nystart för henne i livet. I Vårnatt har vi ju rent konkret ett barn som föds, en ny människa som sätts till liv.

Jag tycker också att man kan säga att de tre böckerna har gemensamt i att de alla berättas ur ett barns perspektiv. Det är mycket ovanligt bland böcker som klassas som vuxenlitteratur, som de här trots allt gör. Mattis i Fåglarna är visserligen nästan 40 år, men hans förståndshandikapp gör att hans sinnevärld närmast liknar ett barns.

Jämför man Mattis och Hallstein ser man att de har många gemensamma drag. För det första kan man konstatera att båda är skrockfulla, och tror på det övernaturliga. Mattis vågar till exempel absolut inte säga ordet “blixt” då det är mulet eller kvavt, för han tror då att han kan framkalla och blixtoväder som han är så rädd för. Hallstein funderar mycket på om han kan styra naturens krafter själv, att om han skriker tillräckligt högt så kommer det varslande regnet i himlen skaka sig loss och falla ner på marken. Han är dock inte lika rädd som Mattis. Han skriker högt och modigt “Mera regn!” och det kommer verkligen ännu mera regn, ännu kraftigare då. Hallstein använder sig ofta av hemliga tecken också, något som han gör bakom ryggen, då ingen annan ser.

Både Mattis och Hallstein är även poeter. Både Fåglarna och Vårnatt är lyriska böcker, främst eftersom dess huvudpersoner är det. De är fascinerade över naturens många fenomen, och har en fantasifull associationsförmåga. De är också intresserade av språket och vad man kan skapa med orden. Mattis grubblar på meningar som “Tvärs genom blixten […] tvärs genom tvärs.” och efter han sett en morkulla tänker han upprepade gånger i olika situationer på uttryck som han själv skapat, som “Bly i vingen […] och det är sten på sten, över ögat.” Exempel på Hallsteins ordvrängande är då han spionerar på Sissel och Tore11 som sitter tätt ihopkurade vid radioapparaten, och han bildar för sig själv det mystiska uttrycket “[g]röna radioögon i nacken” (s. 29). Vid ett annat tillfälle när han är ensam med Sissel säger han det igen, “gröna radioögon i nacken”, som helt taget ur tomma luften, och han är precis som Mattis, mycket nöjd över sig själv och den kombination av ord som han bildat.

För både Mattis och Hallstein är det också naturen som är deras fasta punkt i tillvaron. Mattis ser det till exempel som något väldigt stort och viktigt då ett morkullesträck går över hans hus. Fåglarna blir också hans vänner, och han identifierar sig med dem.12 Han tänker sig att han pratar samma fågelspråk. När Hallstein har bråkat med Sissel och är upprörd över vad han sett hända mellan henne och Tore, ser han det som en möjlighet att få saker att bli bra igen genom att fråga Sissel om hon vill med ut och titta på sniglar.13 Och när Hallstein är upprymd och glad bara för att han står tillsammans Gudrun, ber han henne att följa med honom ut en sväng. Det är som att han med det vill visa henne det vackraste han känner till, naturen.

Men den kanske underligaste likheten jag stött på mellan Mattis och Hallstein är att de båda ställer sig samma fråga, ur vad som tycks vara helt lösryckta sammanhang, “Varför är det så här?“.14 Mattis ställer den frågan till en kvinna som han blivit bjuden på kaffe hos. Han säger inte vad han menar med det, men det framgår att det inte syftar till något de pratat om innan. Det mest naturliga är kanske antagandet att Mattis syftar till sin utvecklingsstörning, varför det är som det är med honom, varför han är annorlunda. Men det nämns aldrig explicit i boken att han syftar till sin egen situation. Hallstein ställer sig frågan som ut i tomma luften när de just har kommit hem efter att ha lämnat av Kristine på sjukhuset/bårhuset, och äntligen fått lite lugn. Bredsdorff tolkar det som att Hallstein syftar till alltings meningslöshet,15 men inte heller där nämns det något i boken om vad han egentligen menar. Kanske är det själva livet som Mattis och Hallstein inte klarar av att förstå. Kanske förstår de inte riktigt själva vad det är de undrar över.

Fotnoter

1Lene Bredsdorff, “VÅRNATT” i Ei bok om Tarjei Vesaas – Av ti nordiske studentar, red Mæle, Leif, Oslo 1964 s. 123.

2Tarjei Vesaas, Vårnatt, övers. från nynorska av Gustav Frögren, Stockholm 1989, s. 150. I fortsättningen sker referenser till detta verk fortlöpande i texten.

3För att anknyta till det; jag har tidigare citerat att bilen liksom “ville körda ned det här huset”, jag tycker det är intressant att han där skriver just “det här huset”, eller som det står i norska originaltexten “dette huset”. Med ordet “dette” tolkar jag det som han närmast syftar det till var vi befinner oss, han som författare och vi som läsare, att det är fråga om huset vi själva är delaktiga i. Det stämmer bra överens med att huset skulle vara en symbol för något större, som ens hemland. Det mest naturliga tycker jag annars vore att bara skriva “huset” och lämna ordet “dette”.

4Jag har själv inte hunnit läsa Huset i mörkret, men hämtat information om verket i “Tarjei Vesaas”, Kjølv Egeland, i Norges Litteraturhistorie – Bind 5, Oslo 1996, sid 189-190.

5Bredsdorff formulerar det: “Det är som selve krigen kommer ind i huset med ham.” (Bredsdorff, 1964, s. 126).

6Karl kallar också Hallstein just för en valp vid ett tillfälle.

7Bredsdorff, 1964, s. 127.

8Värt att notera är dock att Karl tillslut blir den som lyckas lugna ner stämningen i sällskapet, då han hjälper Hjalmar lyfta sin skuldbörda av Kristines död. Det han indirekt säger till Hjalmar är att eftersom han burit på Kristine under ett års tid, har han också sonat sin skuld till hennes död. Och Hjalmar tycks kunna acceptera det.

9Vi får inte veta hur det slutar för Mattis i boken. Men personligen tolkar jag det som att han inte kommer överleva, utan drunknar i sjön.

10Det är ett resonemang som Bredsdorff också för.

11Detta är innan sällskapet med bilen kommer. Tore är en kille som bor i området och är kär i Sissel. Deras relation, liksom mycket annat i boken, har jag inte utrymme nog att diskutera i det här arbetet.

12Det finns också en tydlig fågelsymbolik i Vårnatt. Inte hos just Hallstein, men, som Bredsdorff noterar, hos Kristine och Hjalmar. (Bredsdorff, 1964, s. 122) Kristine beskrivs som en farlig fågel i en bur då hos sitter i bilen. Hjalmars likheter med en fågel som tappat förmågan att flyga är påfallande. Den första beskrivningen vi får av honom är “en liten krake till karl med uppspärrade ögon och armar som han inte kunde hålla stilla” och det berättas att han vinglar fram när han går. Han jämförs sen med sitt “flaxande” som en “fredlös” fågel, och han har en benägenhet att rastlöst irra runt fram och tillbaka, som jag tycker påminner mycket om ett instängt och skrämt djur.

13Som jag tidigare nämnt, är också naturen i högsta grad den fasta punkten i tillvaron för Sissel, som tar sin flykt ut till naturen för att samla nya krafter då hon har problem och bekymmer som tynger henne.

14Frågorna är visserligen inte formulerade exakt lika, Hallstein säger “Varför är det så här?” (203) och Mattis säger “Varför är det som det är?” (Tarjei Vesaas, Fåglarna, övers. från nynorska av Bertil Bodén, Stockholm 2002. s. 59) (“Kvifor er det slik det er?“) men innebörden tycks mig vara densamma.

15Bredsdorff, 1964, s. 131.


Källor och litteratur

 

Primärlitteratur

Vesaas, Tarjei, Vårnatt, övers. från nynorska av Gustav Frögren, Stockholm 1989

Vesaas, Tarjei, Fåglarna, övers. från nynorska av Bertil Bodén, Stockholm 2002

 

Sekundärlitteratur

Bredsdorff, Lene, “VÅRNATT” i Ei bok om Tarjei Vesaas – Av ti nordiske studentar, red Mæle, Leif, Oslo 1964

Egeland, Kjølv, “Tarjei Vesaas”, i Norges Litteraturhistorie – Bind 5, Oslo 1996, sid 189-190

This entry was posted in 1. Senaste inlägg (alla kategorier), 4. Litteratur and tagged . Bookmark the permalink.
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/1/2/4/davidholmberg.se/httpd.www/skrivarkiv/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

One Response to En analys av Tarjei Vesaas Vårnatt

  1. Pingback: Telefonen, naturen och sanningen | David Holmberg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *