Min egen fördomsfulla karta över svensk säkerhetspolitik

Lämna ett svar
  1. Regler
    Grundidé: Gemensamma regelverk skapar tydlighet, förutsägbarhet och möjliggör stabila samarbeten och allianser. En ”unipolär världsordning” är önskvärd, eftersom gemensamma normer för rätt och fel anses nödvändiga för ordning och ansvar.

    a) Regler + militarism
    * När regler bryts måste ordningen kunna återställas, ytterst med våld.
    * Regler utan sanktionsmöjlighet urholkas
    * Stabilitet kräver att regelbrott får konkreta konsekvenser

    b) Regler + pacifism

    * Normarbete och institutioner är effektivare än tvång
    * Följsamhet skapas genom utbildning, jämlikhet och diplomati
    * Långsiktig fred kräver förtroende för regelverk, inte rädsla för straff

    2. Pragmatism
    Grundidé: Handlande bör bedömas efter konsekvenser snarare än principfasthet. En ”multipolär världsordning” framstår som mer rimlig, eftersom ingen enskild aktör kan göra anspråk på färdig sanning.

    a) Pragmatism + militarism

    * När systemet sviker måste handlingskraft gå före formell legitimitet.
    * När aktörer öppet följer sina egenintressen och använder tillgängliga medel minskar risken att bli utnyttjade av andra.
    * Initiativförmåga är avgörande i konflikter: förutsägbarhet är en strategisk svaghet

    b) Pragmatism + pacifism

    * Säkerhet byggs genom dialog och ömsesidiga intressen
    * Regler måste växa ur fungerande relationer, inte ersätta dem
    * Att tala med motparten är inte eftergift, utan ett sätt att etablera samförstånd

Flum utesluter inte vetenskap (Replik i Syre)

Lämna ett svar

Publicerad som replik i tidningen Syre 11/11 – 2025: https://tidningensyre.se/2025/11-november-2025/replik-flum-utesluter-inte-vetenskap/

Fulltext arkiverad här 20/1 – 2026:

Lasse Ståhle skriver i sin replik till mig att Miljöpartiet ska hålla sig till vetenskap och ta avstånd från flum. Jag håller med om att vissa förändringar inom partiet varit behövliga, men jag anser inte att flum varit huvudproblemet.

Att vara för flum innebär inte att vara emot vetenskap. Det betyder att man vågar tänka bortom det redan erkända och accepterade. Vetenskapen är bra på att testa och förklara det vi vet, men det finns alltid sådant som ännu inte går att mäta eller bevisa, och som ändå påverkar våra liv och beslut. Här spelar intuitionen en viktig roll.

Enligt Jung är intuitionen lika viktig som tänkandet. Den hjälper oss att ana samband och se möjligheter innan vi förstår eller kan förklara varför. Att följa intuitionen betyder inte att vi ska sluta pröva våra idéer, utan att vi ibland behöver förlita oss på dem även innan bevisen finns.

Ståhle skriver att fakta och teorier måste granskas vetenskapligt. Ändå avfärdar han teorin jag lägger fram, helt utan att själv presentera någon sådan granskning. Samma problem ser jag ibland i Åsa Wikforss resonemang: hon försvarar vetenskapen mot lögner och desinformation, vilket är viktigt, men hon skiljer inte alltid mellan vad som är felaktigt och vad som bara är obevisat.

Det finns en viktig skillnad mellan intellektuell ohederlighet och det ärliga sökandet efter något som ännu inte bevisats. Den vetenskapliga processen måste alltid utgå från osäkerhet och via sannolikhetsbedömningar landa i slutsatser. Här vill jag tipsa om filosofen Jonna Bornemark, som påminner oss om att hur långt vi än når i vårt vetande, finns det alltid mer bortom det vi kan se och formulera.

När Miljöpartiet gick till EU-val användes slogan ”Klimat. Klimat. Klimat.” Det signalerade fokus och allvar, vilket var välbehövligt då. Nu tycker jag att det är dags att tänka större. Klimatet är en global fråga som hänger samman med allt vi gör. Inför nästa valkampanj hoppas jag på mer mod, mer fantasi och, ja, mer flum.

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti (Debattartikel i Syre)

Lämna ett svar

Debattartikel i tidningen Syre publicerad oktober 2025: https://tidningensyre.se/2025/10-oktober-2025/miljopartiet-behover-fa-vara-ett-flumparti/

Fulltext arkiverad här 20/1 – 2026
—
Tänk dig ett samhälle där vissa har superskarp syn och andra har superskarp hörsel. Hur kommer detta samhälle utveckla sig?

Vi kan tänka oss att de med respektive förmåga får lättare att enas kring den egna verklighetsuppfattningen. De ena ser örnar högt uppe i skyn, de andra hör ugglor som hoar i natten. Med tiden börjar de forma sina samhällen utifrån vad de själva uppfattar som viktigast: de ena ser till ljuset, de andra till ljudet. Om det uppstår en konflikt kan de ena skapa oljud, och de andra kan blända.

Detta är förstås en liknelse, men den speglar något grundläggande: samhället formas av hur människor uppfattar världen, och vi uppfattar den olika. Det kan handla om skillnader i syn och hörsel, men ännu mer om andra, mer subtila förmågor. Just hur sådana skillnader påverkar oss och våra relationer intresserade psykiatern Carl Gustav Jung.

Enligt Jung orienterar vi oss i världen utifrån olika funktioner: Förnimmelsen uppmärksammar att något finns, tanken gör det begripligt, känslan värderar det och intuitionen anar vart det kan leda. Eftersom vi inte kan vara fullt medvetna om alla funktioner samtidigt, tenderar vi att utveckla en dominant funktion och uppfatta världen främst genom den. Detta kan skapa missförstånd och låsningar – inte för att någon har fel, utan för att vi faktiskt uppfattar tillvaron på olika sätt.

Om vi fritt tillämpar Jungs modell på politiska ideologier kan vi se konservatismen som förnimmelsens ideologi, förankrad i erfarenhet och rutiner, liberalismen som tankens ideologi, som betonar vetenskap och förnuft, och socialismen som känslans ideologi, som framhäver empati och solidaritet.

Vad som då saknas är en intuitiv ideologi, som är mer fokuserad på kreativitet och visioner. Spår av detta anas hos de första gröna partierna, som växte fram i sprickan mellan dåtidens ideologier i en tid präglad av upprustning och blockpolitik. Deras budskap bröt mot de etablerade tankesätten. De betonade fred genom dialog och nya sätt att organisera samhället, mer decentraliserat och i samspel med naturen. Miljöpartiet nämnde inte klimatet i sitt första partiprogram, men formulerade ändå klimatvänlig politik, vilket säger något om intuitionens förutseende kraft.

I dag befinner vi oss åter i en tid av ökande militarisering, och behovet av alternativ är minst lika stort. Samtidigt har Miljöpartiet alltmer lämnat rollen som idéparti. I stället för levande idédiskussion betonar partiet samsyn och anpassning till färdigt definierade regelverk. Men alla låter sig inte pressas in i sådana ramar, och då framstår lätt tvång och i förlängningen våld som enda alternativ. Inte helt oväntat har partiet också ställt sig bakom en överenskommelse om kraftigt ökad satsning på försvaret.

Precis som vi behöver både syn och hörsel för att förstå vår omgivning, behöver vi olika perspektiv för att förstå samhället. Om Miljöpartiet vill värna de intuitiva, behöver vi våga gå utanför den etablerade politikens åsiktskorridorer och åter bli de stigfinnare som ännu nämns i partiprogrammet. Det kräver överseende med att de intuitiva inte alltid har konkreta och socialt välanpassade svar, för att istället betona deras förmåga att bidra med nya infallsvinklar och oväntade strategier.

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti – inte för att flum är målet, utan för att det ibland är konsekvensen av att våga tänka i nya banor.

Dröm om duell och möte med Rysslands ambassadör i Sverige

Lämna ett svar

Jag drömmer om krig. I skogen finns ryska soldater. Något säger åt mig att jag behöver beväpna mig. Så jag beväpnar mig, men känner också tvivel kring det, för jag är ju ingen soldat.

Och jag visste att om jag gick till en viss plats bakom ett visst hus, så kunde de döda mig. Ändå tänkte jag att jag redan hade varit där, och jag hade inte blivit dödad. Varför blev jag inte dödad? Jag var utan tvekan deras potentiella mål. Det fanns ingen möjlighet att prata mig ur situationen. Men jag tänkte att det finns vissa mönster i deras beteende. Under vissa omständigheter skjuter de mig inte, även om de får tillfälle.

Jag insåg att det även finns en kvinna i deras grupp. Hon pratar inte med mig heller, men på något sätt kommer vi överens om att mötas i en duell.

Jag vill inte döda henne, och jag vill inte bli dödad. Ändå vet jag att jag måste ta med mig ett vapen till duellen. Så jag tar med vapnet, men i stället för att rikta det mot henne, riktar jag det mot mig själv. Även hon riktar sitt vapen mot sig själv.

Så rör vi oss närmare och närmare varandra, tills vi till slut möts. Då skakar vi hand med den fria handen, och omedelbart efteråt springer hon iväg i motsatt riktning. Jag vaknar.

Några dagar senare gick jag till ett möte med svensk-ryska vänskapsföreningen.

Till mötet var även Rysslands ambassadör i Sverige inbjuden, Sergej Beljajev, och övrig personal från ryska ambassaden. Jag frågade ambassadören om huruvida vi borde ha idrotts- och kulturutbyte när våra länder befinner sig i konflikt. Han talade för det, medan jag problematiserade och menade att business as usual inte är ett bra sätt att lösa problem.

Hans kollega och tolk var en kvinna på omkring 30–40 år. Hon fick be om ursäkt någon gång, eftersom hon blev engagerad och uttryckte egna tankar i stället för att låta ambassadören tala.

Mitt möte med svensk-ryska vänskapsföreningen (Refuserad insändare)

Lämna ett svar

(Insändare som refuserades av DN och UNT)

På FN-dagen, den 24 oktober, höll Svensk-ryska vänskapsföreningen en manifestation på Odenplan i Stockholm under parollen ”Ge freden en chans”. Föreningen har ett proryskt rykte, och när den uttalar sig i politiska frågor riktas den retoriska udden vanligtvis mot Väst. Föreningens officiella linje handlar dock om fred och samtal över gränser, vilket är något jag själv också tror på. Jag gick därför dit med ambitionen att pröva dess ideal i praktiken.

När evenemanget började såg jag att två grupper hade formats. Dels var det medlemmar från vänskapsföreningen, vars skyltar bland annat kritiserade svenska medier, dels en motdemonstration med antiryska budskap. Jag tog fram en skylt där det stod ”VÅGA PRATA MED FRÄMLINGAR” och på baksidan ”VI ÄR ALLA GANSKA LIKA PÅ INSIDAN”, och försökte hitta en plats i mitten.

Min skylt väckte undran från båda läger, och flera kom fram och pratade med mig. I slutet av evenemanget hade nästan alla samlats i en klunga. Kanske var det bara motdemonstranterna som flyttade sig närmare för att de ville höra talen, eller handlade det om visst intresse för verklig dialog?

Oavsett vilket tyckte jag att det kändes bra när alla stod samlade. Jag hade inte kommit dit för att gå på ett propaganda-evenemang, men för att möta människor med olika åsikter som pratar med varandra. Och inte ska väl rädslan för att associeras med något som anses för proryskt få oss att tacka nej till öppen dialog?

– David Holmberg, miljöpartist och nybliven medlem i Svensk-ryska vänskapsföreningen