En av nattens drömmar började med att jag satt på en kyrkbänk långt fram i en gammal kyrka. Plötsligt kom ett bröllopståg in. Det visade sig att brudgummen var en ytligt bekant till mig. Eftersom jag inte blivit inbjuden till detta bröllopsfirande tyckte jag dock denna situation kändes pinsam, särskilt med tanke på hur nära jag satt altaret, så jag skyndade mig diskret ut från kyrkan. Sen satte jag mig på en cykel och tänkte att jag skulle cykla till en busshållplats, och ta bussen hem. Problemet var dock att det var mörkt och jag hittade inte till busshållplatsen.
Efter en stund hittade jag skylt som visade vägen jag skulle ta. Problemet var bara att när jag följde skyltens anvisning så hamnade jag inne i en privat bostad. Och det visade sig efter en stund att bostaden jag hamnat i var bröllopsparets hem och det var där som bröllopssällskapet hade sin efterfest. Usch vad pinsamt! Tänkte jag. Jag skyndade mig ut igen, och hoppades att det inte var någon som hade sett mig.
Sen trampade jag vidare på min cykel i jakt efter rätta busshållplatsen. Och på nytt cyklade jag vilse. Denna gång cyklade jag in i en park, ”Valls hage” i Gävle, känt för att ha många pokestop. Och medan jag irrade runt i denna park väldigt trött och förtvivlad så såg jag ett bröllopssällskap som tydligen också var där. Jag drog snabbt upp min huva och tittade bort…men det var försent. En av personerna i sällskapet såg mig och sa ”han där ser inte ut att må bra”. Och då steg en gammal ungdomsvän till mig fram och sa vänligt ”det är lugnt, jag tar hand om honom”.
Reflektion:
Kvällen innan hade jag postat ett inlägg på filosofiforum, där jag reflekterade över hur det är möjligt att tala om något som saknar känd referenspunkt. Jag länkade till tre olika versioner av sången To love somebody. Inläggets avslutande reflektion: ”I musik är det centralt att använda sig av upprepning, och även timingen är av avgörande betydelse. Genom upprepning och timing tänker jag att det ibland går att skapa nya referenspunkter, men oftast kommer det inte lyckas.”