Föreläsningsserie om Mellanöstern.

Ett par reflektioner, dels: vad mycket våld, och vad mycket tortyr, och dels: vad lite kvinnor.

Varför så mycket våld? Det får mig att tänka på det där när man som barn skulle placera klossar med olika former i fack efter deras respektive form. Om man då bestämmer sig för en lösning som den enda möjliga…som ändå är felaktig lösning, då måste man ta till våld för att lyckas forcera klossen genom hålet. Och sen detta om tortyr… det handlar väl i något avseende om att vilja kuva själva viljan.
Och när det sen är nån som snärjt in sig i en våldsspiral är det knappast det enklaste att ta sig ur.

Gällande kvinnorna, så var det knappt någon kvinna som nämndes under hela föreläsningsserien. Enda undantag jag kan komma ihåg var när föreläsaren berättade en anekdot om sin egen fru, att hon körde en bil medan han själv satt i passagerarsätet, och plötsligt körde hon rakt emot rödljuset, vilket fick honom att bli livrädd. Utan att nämna närmare varför han berättade denna anekdoten så jag tycker att den är anmärkningsvärd på en symbolisk nivå. Enda gången under föreläsningsserien som en kvinna sätts i centrum, händer något förbjudet. Och det kan ju vara förklaring att inte fler kvinnoperspektiv kom med i föreläsningarna – nämligen att det inte ansågs passa in, att det ansågs vara utanför ämnet. Men sedan var ändå slutet på hans anekdot: hon hade faktiskt rätt i att köra mot rött. Hon som själv var född i landet där de körde, visste att man där under vissa omständigheter fick köra mot rött – så hon visste hela tiden vad hon gjorde, medan han själv inte gjorde det.

Och vidare tänker jag att denna kvinnohistorien också kan signalera om en lösning på våldsproblemet. Ibland är det icke-tänkta alternativet det bästa alternativet, så som barnet som behöver pröva att passa in den där klossen i annat hål.