Vad ska vi ha samhället till?

På det hela taget var det en väldigt intressant läsning/lyssning (hade både bok och ljudbok). Först var jag lite tveksam. Jag hade läst Gahrtons Det Gröna Genombrottet innan, och kontrasten mellan dessa två profiler är tydlig.

Gahrton ger på sätt och vis ett mer sympatiskt intryck. Han verkar vara en person som värdesätter laget framför jaget, som ser och lyfter andra, och som visar både gentlemannamässig anständighet och en känsla för trender. Schlaug, å andra sidan, är mer egensinnig och kan stundtals uppfattas som lite plump – som när han tidigt i boken går till attack mot MP:s tidigare språkrör Per Bolund och diverse andra politiker.

Men Schlaug har många intressanta och radikala idéer, något jag upplever en brist på inom MP. Jag håller inte med honom om allt, men jag håller med om mycket – och även det jag inte håller med om kan vara intressant just för att det kan öppna för diskussion. Schlaug ifrågasätter tillväxtparadigmet, arbetslinjen, vad pengar är och vad som egentligen är meningsfullt i tillvaron. Han talar om att ta politiken och livet på allvar. Jag gillar det.

Huvudproblemet med hans resonemang, menar jag dock, är att han fortfarande är fast i ett individualistiskt paradigm. Här föredrar jag tänkare som Elinor Ostrom och Bard & Söderqvist, som i stället tar det relationella som utgångspunkt – något som, enligt mig, borde utgöra en mer naturlig grund för grön ideologi.