Kategoriarkiv: Debattartiklar

Flum utesluter inte vetenskap (Replik i Syre)

Lämna ett svar

Publicerad som replik i tidningen Syre 11/11 – 2025: https://tidningensyre.se/2025/11-november-2025/replik-flum-utesluter-inte-vetenskap/

Fulltext arkiverad här 20/1 – 2026:

Lasse Ståhle skriver i sin replik till mig att Miljöpartiet ska hålla sig till vetenskap och ta avstånd från flum. Jag håller med om att vissa förändringar inom partiet varit behövliga, men jag anser inte att flum varit huvudproblemet.

Att vara för flum innebär inte att vara emot vetenskap. Det betyder att man vågar tänka bortom det redan erkända och accepterade. Vetenskapen är bra på att testa och förklara det vi vet, men det finns alltid sådant som ännu inte går att mäta eller bevisa, och som ändå påverkar våra liv och beslut. Här spelar intuitionen en viktig roll.

Enligt Jung är intuitionen lika viktig som tänkandet. Den hjälper oss att ana samband och se möjligheter innan vi förstår eller kan förklara varför. Att följa intuitionen betyder inte att vi ska sluta pröva våra idéer, utan att vi ibland behöver förlita oss på dem även innan bevisen finns.

Ståhle skriver att fakta och teorier måste granskas vetenskapligt. Ändå avfärdar han teorin jag lägger fram, helt utan att själv presentera någon sådan granskning. Samma problem ser jag ibland i Åsa Wikforss resonemang: hon försvarar vetenskapen mot lögner och desinformation, vilket är viktigt, men hon skiljer inte alltid mellan vad som är felaktigt och vad som bara är obevisat.

Det finns en viktig skillnad mellan intellektuell ohederlighet och det ärliga sökandet efter något som ännu inte bevisats. Den vetenskapliga processen måste alltid utgå från osäkerhet och via sannolikhetsbedömningar landa i slutsatser. Här vill jag tipsa om filosofen Jonna Bornemark, som påminner oss om att hur långt vi än når i vårt vetande, finns det alltid mer bortom det vi kan se och formulera.

När Miljöpartiet gick till EU-val användes slogan ”Klimat. Klimat. Klimat.” Det signalerade fokus och allvar, vilket var välbehövligt då. Nu tycker jag att det är dags att tänka större. Klimatet är en global fråga som hänger samman med allt vi gör. Inför nästa valkampanj hoppas jag på mer mod, mer fantasi och, ja, mer flum.

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti (Debattartikel i Syre)

Lämna ett svar

Debattartikel i tidningen Syre publicerad oktober 2025: https://tidningensyre.se/2025/10-oktober-2025/miljopartiet-behover-fa-vara-ett-flumparti/

Fulltext arkiverad här 20/1 – 2026
—
Tänk dig ett samhälle där vissa har superskarp syn och andra har superskarp hörsel. Hur kommer detta samhälle utveckla sig?

Vi kan tänka oss att de med respektive förmåga får lättare att enas kring den egna verklighetsuppfattningen. De ena ser örnar högt uppe i skyn, de andra hör ugglor som hoar i natten. Med tiden börjar de forma sina samhällen utifrån vad de själva uppfattar som viktigast: de ena ser till ljuset, de andra till ljudet. Om det uppstår en konflikt kan de ena skapa oljud, och de andra kan blända.

Detta är förstås en liknelse, men den speglar något grundläggande: samhället formas av hur människor uppfattar världen, och vi uppfattar den olika. Det kan handla om skillnader i syn och hörsel, men ännu mer om andra, mer subtila förmågor. Just hur sådana skillnader påverkar oss och våra relationer intresserade psykiatern Carl Gustav Jung.

Enligt Jung orienterar vi oss i världen utifrån olika funktioner: Förnimmelsen uppmärksammar att något finns, tanken gör det begripligt, känslan värderar det och intuitionen anar vart det kan leda. Eftersom vi inte kan vara fullt medvetna om alla funktioner samtidigt, tenderar vi att utveckla en dominant funktion och uppfatta världen främst genom den. Detta kan skapa missförstånd och låsningar – inte för att någon har fel, utan för att vi faktiskt uppfattar tillvaron på olika sätt.

Om vi fritt tillämpar Jungs modell på politiska ideologier kan vi se konservatismen som förnimmelsens ideologi, förankrad i erfarenhet och rutiner, liberalismen som tankens ideologi, som betonar vetenskap och förnuft, och socialismen som känslans ideologi, som framhäver empati och solidaritet.

Vad som då saknas är en intuitiv ideologi, som är mer fokuserad på kreativitet och visioner. Spår av detta anas hos de första gröna partierna, som växte fram i sprickan mellan dåtidens ideologier i en tid präglad av upprustning och blockpolitik. Deras budskap bröt mot de etablerade tankesätten. De betonade fred genom dialog och nya sätt att organisera samhället, mer decentraliserat och i samspel med naturen. Miljöpartiet nämnde inte klimatet i sitt första partiprogram, men formulerade ändå klimatvänlig politik, vilket säger något om intuitionens förutseende kraft.

I dag befinner vi oss åter i en tid av ökande militarisering, och behovet av alternativ är minst lika stort. Samtidigt har Miljöpartiet alltmer lämnat rollen som idéparti. I stället för levande idédiskussion betonar partiet samsyn och anpassning till färdigt definierade regelverk. Men alla låter sig inte pressas in i sådana ramar, och då framstår lätt tvång och i förlängningen våld som enda alternativ. Inte helt oväntat har partiet också ställt sig bakom en överenskommelse om kraftigt ökad satsning på försvaret.

Precis som vi behöver både syn och hörsel för att förstå vår omgivning, behöver vi olika perspektiv för att förstå samhället. Om Miljöpartiet vill värna de intuitiva, behöver vi våga gå utanför den etablerade politikens åsiktskorridorer och åter bli de stigfinnare som ännu nämns i partiprogrammet. Det kräver överseende med att de intuitiva inte alltid har konkreta och socialt välanpassade svar, för att istället betona deras förmåga att bidra med nya infallsvinklar och oväntade strategier.

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti – inte för att flum är målet, utan för att det ibland är konsekvensen av att våga tänka i nya banor.

Mitt möte med svensk-ryska vänskapsföreningen (Refuserad insändare)

Lämna ett svar

(Insändare som refuserades av DN och UNT)

På FN-dagen, den 24 oktober, höll Svensk-ryska vänskapsföreningen en manifestation på Odenplan i Stockholm under parollen ”Ge freden en chans”. Föreningen har ett proryskt rykte, och när den uttalar sig i politiska frågor riktas den retoriska udden vanligtvis mot Väst. Föreningens officiella linje handlar dock om fred och samtal över gränser, vilket är något jag själv också tror på. Jag gick därför dit med ambitionen att pröva dess ideal i praktiken.

När evenemanget började såg jag att två grupper hade formats. Dels var det medlemmar från vänskapsföreningen, vars skyltar bland annat kritiserade svenska medier, dels en motdemonstration med antiryska budskap. Jag tog fram en skylt där det stod ”VÅGA PRATA MED FRÄMLINGAR” och på baksidan ”VI ÄR ALLA GANSKA LIKA PÅ INSIDAN”, och försökte hitta en plats i mitten.

Min skylt väckte undran från båda läger, och flera kom fram och pratade med mig. I slutet av evenemanget hade nästan alla samlats i en klunga. Kanske var det bara motdemonstranterna som flyttade sig närmare för att de ville höra talen, eller handlade det om visst intresse för verklig dialog?

Oavsett vilket tyckte jag att det kändes bra när alla stod samlade. Jag hade inte kommit dit för att gå på ett propaganda-evenemang, men för att möta människor med olika åsikter som pratar med varandra. Och inte ska väl rädslan för att associeras med något som anses för proryskt få oss att tacka nej till öppen dialog?

– David Holmberg, miljöpartist och nybliven medlem i Svensk-ryska vänskapsföreningen

Vårdförbundet borde lyssna mer till medlemmarna (Insändare Upsala Nya Tidning)

Lämna ett svar

Länk till insändare: https://unt.se/insandare/artikel/vardforbundet-borde-lyssna-mer-till-medlemmarna/jneyog4j

”Vi är ingenting utan våra medlemmar – vi är starka tillsammans” – är en slogan som Vårdförbundet använt sig av. Ändå när jag som medlem i Vårdförbundet frågade om det finns någon av Vårdförbundets kanaler på nätet där medlemmar får starta egna diskussioner, så var svaret ”Nej”.
Motiveringen till att inte tillåta något diskussionsforum var att Vårdförbundet anpassar sig efter andra fackförbund, vilket alltså är viktigare än att lyssna till de egna medlemmarna.

När avtalet med SKR och Sobona var klart kommunicerade ledningen budskapet ”Vårdförbundet har sagt ja till ett nytt avtal med förkortad arbetstid och högre löner”. Jag tror det är få medlemmar som satt sig in i avtalet som skulle sammanfatta det i samma ordalag. Den så kallade ”löneökningen” på cirka 3% är i linje med snittet som alla yrken får vid lönerevision, och förkortad arbetstid gäller bara en liten del av medlemmarna.

Därefter bytte Vårdförbundet omslagsbild på sin Facebook-sida med en ny slogan ”Nu fortsätter vi att jobba för dina arbetsvillkor och lön” (min fetning). Detta sätt att formulera sig vittnar om att Vårdförbundet inte identifierar sig med sina medlemmar. Här handlar det inte längre om att vi ska göra något tillsammans, utan att ledningen ska göra jobbet åt oss medlemmar. Men kan vi lita på att Vårdförbundet verkligen gör det?

Själv har jag skrivit två debattartiklar där jag lagt fram förslag om hur mer jämställda relationer mellan arbetstagare och arbetsgivare ska kunna etableras, vilket på sikt kommer göra det lättare att också förhandla om mer jämställda löner. Detta har fått stor uppmärksamhet i media, med intervjuer i både SVT och TV4. När jag tipsade Vårdförbundet om min senaste artikel, sa de att de skulle titta på den – men sen fick jag ingen mer återkoppling. När TV4 bad om ett utlåtande på min intervju avstod Vårdförbundet från kommentar.

Att bara sticka huvudet i sanden som Vårdförbundet gör menar jag inte är någon bra strategi. För verklig förändring tror jag att vi behöver tänka mer radikalt och systemkritiskt. Då fungerar det inte att bara anpassa sig efter spelregler som någon annan dikterat.

För ett bättre avtal senare, se då till att stärka interndemokratin, genom att exempelvis ordna ett öppet diskussionsforum, där medlemmar får vara med och engagera sig i samtalen på lika villkor. Gör vi detta tillsammans på riktigt, kan vi också bli starka tillsammans på riktigt!”

  • David Holmberg, sjuksköterska

Våga välkomna solidaritetsuttryck i samhället (Debattartikel i Upsala Nya Tidning)

Lämna ett svar

Länk till artikel: https://unt.se/debatt/artikel/akademiska-vagrar-att-sanka-hans-lon-trots-att-han-vill/rgvv5g7r

Att Akademiska sjukhusets ekonomi går dåligt är det nog få som undgått att lägga märke till. Senaste prognosen är att sjukhuset kommer hamna omkring en miljard kronor under budgeten för 2023. Sjukhusdirektör Marianne van Rooijen skrev i oktobers nyhetsbrev till medarbetarna ”Nu måste alla hjälpas åt för att minska kostnaderna”. Detta fick mig att tänka på vad jag själv, som medarbetare, kan göra för att minska kostnaderna på sjukhuset. En idé som jag fick då var att frivilligt erbjuda mig att sänka min lön.

Vid tillfälle nämnde jag denna idé för en kollega. Hon tittade först undrande på mig, men när hon förstod att jag menade allvar kommenterade hon ungefär ”Jag tror inte cheferna kommer att godkänna detta. Lönen bestäms utifrån lönekriterier och ska sättas utifrån ens prestation”. Och mycket riktigt, när jag nämnde mitt förslag för ansvarig chef fick jag till svar att det inte är tillåtet utan närmare motivering mer än att chefen inte själv kunde bestämma över detta.

Då vände jag mig i stället till sjukhusledningen via intranätet där medarbetare har möjlighet att ställa allmänna frågor. Jag skrev ett kort inlägg med frågan varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning. Efter två veckor saknar jag både publicering och återkoppling kring detta.
Frågan kan tyckas vara en struntsak. Att en enskild medarbetare frivilligt sänker sin lön med några tusenlappar i månaden kommer såklart inte rädda sjukhusets ekonomi. Men det väcker också flera frågor hos mig. Varför går det inte ens att få svar på frågan om varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning? Kan det vara läge att fråga sig vilken roll pengar egentligen har fått i vårt samhälle? Har relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare blivit allt för beroende av frågan om pengar?

Jag tror inte att responsen blivit annorlunda hos annan arbetsgivare. Det är troligt att jag inte alls vågat komma med ett sådant förslag, eftersom pengar kan upplevas känsligt att prata om, och ett synsätt som bryter mot normen inte alltid tas emot väl. På avdelningen där jag jobbar känner jag mig dock trygg med att man får vara sig själv, vilket bidragit till att jag vågat komma med förslag som kan uppfattas som radikalt.
När Marianne van Rooijen skrev om att vi alla måste hjälpas åt, valde jag att tolka detta som en invit. Jag medger att sjukhusets dåliga ekonomi inte är en stor fråga för mig personligen, men jag tänker det är viktigt att våga tänka kollektivt. Det är inte bara sjukhuset som har problem med ekonomin, det är hela landet. Situationen i världen i övrigt, med klimatförändringar, säkerhetsläge som har försämrats lokalt så väl som globalt, med hot om både terrorism och krig, förstärker ytterligare bilden om ett samhälle i kris. Och för att ta sig igenom en större samhällskris tror jag att det är viktigt att alla faktiskt hjälps åt och visar solidaritet. Folket kan inte bara luta sig tillbaka och tänka att politiker och högt uppsatta chefer ska lösa samhällsproblemen. I ett demokratiskt samhälle behöver alla hjälpas åt att ta ansvar, på individnivå så väl som på strukturell gruppnivå, det är vad den demokratiska idén handlar om. Men samtidigt som det kräver att folket tar egna initiativ och vill vara delaktiga behöver också de som sitter på ledande positioner välkomna detta.

På senare tid har jag märkt en trend i samhället att det pratas mer om att vi behöver lösa problem tillsammans, vilket är ett budskap som jag sympatiserar med. Men är viktigt att det inte bara stannar vid vackra ord och slogans. Det gäller att också förstå solidaritetsuttryck i konkret handling och välkomna det!

– David Holmberg, medarbetare på Akademiska sjukhuset
– Moderator och aktiv medlem på filosofiforum.se, öppet diskussionsforum för filosofi i Sverige