”Vad ska vi med samhället till?” av Birger Schlaug

Lämna ett svar

Vad ska vi ha samhället till?

På det hela taget var det en väldigt intressant läsning/lyssning (hade både bok och ljudbok). Först var jag lite tveksam. Jag hade läst Gahrtons Det Gröna Genombrottet innan, och kontrasten mellan dessa två profiler är tydlig.

Gahrton ger på sätt och vis ett mer sympatiskt intryck. Han verkar vara en person som värdesätter laget framför jaget, som ser och lyfter andra, och som visar både gentlemannamässig anständighet och en känsla för trender. Schlaug, å andra sidan, är mer egensinnig och kan stundtals uppfattas som lite plump – som när han tidigt i boken går till attack mot MP:s tidigare språkrör Per Bolund och diverse andra politiker.

Men Schlaug har många intressanta och radikala idéer, något jag upplever en brist på inom MP. Jag håller inte med honom om allt, men jag håller med om mycket – och även det jag inte håller med om kan vara intressant just för att det kan öppna för diskussion. Schlaug ifrågasätter tillväxtparadigmet, arbetslinjen, vad pengar är och vad som egentligen är meningsfullt i tillvaron. Han talar om att ta politiken och livet på allvar. Jag gillar det.

Huvudproblemet med hans resonemang, menar jag dock, är att han fortfarande är fast i ett individualistiskt paradigm. Här föredrar jag tänkare som Elinor Ostrom och Bard & Söderqvist, som i stället tar det relationella som utgångspunkt – något som, enligt mig, borde utgöra en mer naturlig grund för grön ideologi.

Spontanbesök till en kyrka (dröm)

Lämna ett svar

Jag är väl en ganska frågvis person. Och när jag inte får svar på frågorna jag ställer här på diverse forum, tar jag ibland med dem och frågar min partner istället. Som en kväll när vi diskuterade Galileo Galelei, och jag försökte fråga henne om vad det kan finnas motiv för någon att vara motståndare till sanning – och huruvida det är möjligt med medveten ondska. Och sen hade vi en stunds diskussion om detta innan vi somnade.

Sen när jag somnade drömde jag om att jag skulle åka iväg med ett tåg, men det dröjde flera timmar tills tåget skulle avgå, och jag behövde göra nåt annat för att fördriva tiden. Så jag gick då in till en kyrka, där det var en massa människor som höll på med nån slags sång och dans.


Jag själv är inget vidare på varken sång eller dans, men det var som en tillåtande stämning därinne, så visst fick jag vara med och försöka mitt bästa. Det var en tjej där som roade sig med hur svårt jag hade att klara av alla dansrörelserna, och hon visade lite tekniker om hur jag kunde göra det bättre.


Sen vidare var det någon sång som spelades långt borta, och flera inne i kyrkan undrade vad var det där för vacker sång? Jag visste svaret själv, men jag ville inte säga det, för jag ville att de andra skulle gissa. I alla fall var det andra som förstod att jag förstod, och de uppmanade mig: kom igen, sjung en bit av den där sången så att vi också förstår. Och jag kontrade då med att säga att jag är så dålig att träffa tonerna när jag sjunger, så om jag skulle nynna på den här sången – skulle ni ändå höra fel, och tro att det var en annan låt jag nynnade på. Ett stort gapskratt bröt ut i kyrkan. Visst var det väl också så att jag skämtat och överdrivet om hur dålig sångare jag är… men vad de andra kyrkobesökarna kanske inte förstod var att det var också mycket sanning i det jag sa. Jag är verkligen inte bra på att träffa tonerna. Och de andra visste ju inte om att jag var där för första gången, och hade aldrig övat på sångerna innan. De visste inte om att jag bara var en besökare och inte en del av deras grupp.

Vårdförbundet borde lyssna mer till medlemmarna (Insändare Upsala Nya Tidning)

Lämna ett svar

Länk till insändare: https://unt.se/insandare/artikel/vardforbundet-borde-lyssna-mer-till-medlemmarna/jneyog4j

”Vi är ingenting utan våra medlemmar – vi är starka tillsammans” – är en slogan som Vårdförbundet använt sig av. Ändå när jag som medlem i Vårdförbundet frågade om det finns någon av Vårdförbundets kanaler på nätet där medlemmar får starta egna diskussioner, så var svaret ”Nej”.
Motiveringen till att inte tillåta något diskussionsforum var att Vårdförbundet anpassar sig efter andra fackförbund, vilket alltså är viktigare än att lyssna till de egna medlemmarna.

När avtalet med SKR och Sobona var klart kommunicerade ledningen budskapet ”Vårdförbundet har sagt ja till ett nytt avtal med förkortad arbetstid och högre löner”. Jag tror det är få medlemmar som satt sig in i avtalet som skulle sammanfatta det i samma ordalag. Den så kallade ”löneökningen” på cirka 3% är i linje med snittet som alla yrken får vid lönerevision, och förkortad arbetstid gäller bara en liten del av medlemmarna.

Därefter bytte Vårdförbundet omslagsbild på sin Facebook-sida med en ny slogan ”Nu fortsätter vi att jobba för dina arbetsvillkor och lön” (min fetning). Detta sätt att formulera sig vittnar om att Vårdförbundet inte identifierar sig med sina medlemmar. Här handlar det inte längre om att vi ska göra något tillsammans, utan att ledningen ska göra jobbet åt oss medlemmar. Men kan vi lita på att Vårdförbundet verkligen gör det?

Själv har jag skrivit två debattartiklar där jag lagt fram förslag om hur mer jämställda relationer mellan arbetstagare och arbetsgivare ska kunna etableras, vilket på sikt kommer göra det lättare att också förhandla om mer jämställda löner. Detta har fått stor uppmärksamhet i media, med intervjuer i både SVT och TV4. När jag tipsade Vårdförbundet om min senaste artikel, sa de att de skulle titta på den – men sen fick jag ingen mer återkoppling. När TV4 bad om ett utlåtande på min intervju avstod Vårdförbundet från kommentar.

Att bara sticka huvudet i sanden som Vårdförbundet gör menar jag inte är någon bra strategi. För verklig förändring tror jag att vi behöver tänka mer radikalt och systemkritiskt. Då fungerar det inte att bara anpassa sig efter spelregler som någon annan dikterat.

För ett bättre avtal senare, se då till att stärka interndemokratin, genom att exempelvis ordna ett öppet diskussionsforum, där medlemmar får vara med och engagera sig i samtalen på lika villkor. Gör vi detta tillsammans på riktigt, kan vi också bli starka tillsammans på riktigt!”

  • David Holmberg, sjuksköterska

”The Middle East in the 20th century” av Eamonn Gearon

Lämna ett svar

Föreläsningsserie om Mellanöstern.

Ett par reflektioner, dels: vad mycket våld, och vad mycket tortyr, och dels: vad lite kvinnor.

Varför så mycket våld? Det får mig att tänka på det där när man som barn skulle placera klossar med olika former i fack efter deras respektive form. Om man då bestämmer sig för en lösning som den enda möjliga…som ändå är felaktig lösning, då måste man ta till våld för att lyckas forcera klossen genom hålet. Och sen detta om tortyr… det handlar väl i något avseende om att vilja kuva själva viljan.
Och när det sen är nån som snärjt in sig i en våldsspiral är det knappast det enklaste att ta sig ur.

Gällande kvinnorna, så var det knappt någon kvinna som nämndes under hela föreläsningsserien. Enda undantag jag kan komma ihåg var när föreläsaren berättade en anekdot om sin egen fru, att hon körde en bil medan han själv satt i passagerarsätet, och plötsligt körde hon rakt emot rödljuset, vilket fick honom att bli livrädd. Utan att nämna närmare varför han berättade denna anekdoten så jag tycker att den är anmärkningsvärd på en symbolisk nivå. Enda gången under föreläsningsserien som en kvinna sätts i centrum, händer något förbjudet. Och det kan ju vara förklaring att inte fler kvinnoperspektiv kom med i föreläsningarna – nämligen att det inte ansågs passa in, att det ansågs vara utanför ämnet. Men sedan var ändå slutet på hans anekdot: hon hade faktiskt rätt i att köra mot rött. Hon som själv var född i landet där de körde, visste att man där under vissa omständigheter fick köra mot rött – så hon visste hela tiden vad hon gjorde, medan han själv inte gjorde det.

Och vidare tänker jag att denna kvinnohistorien också kan signalera om en lösning på våldsproblemet. Ibland är det icke-tänkta alternativet det bästa alternativet, så som barnet som behöver pröva att passa in den där klossen i annat hål.

Läser Simone Weil och drömmer om pånyttfödelse och möte en med cyklop

Lämna ett svar

Under kvällen läste jag en artikel av Simone Weil som handlade om våld i Iliaden. https://theanarchistlibrary.org/library/simone-weil-the-iliad

När jag sedan somnade drömde jag flera omskakande drömmar. Kommer inte ihåg mycket, men här är ett par fragment:

En dröm: Jag blev pånyttfödd. Jag var först ett litet barn och samtidigt kom jag ihåg mitt tidigare vuxna liv. Tiden gick dock fort och snart hade jag blivit tonåring. Sen fortsatte jag växa vidare, och tanken slog mig ”nu kommer människor inte kunna se någon skillnad mellan mig och mitt tidigare jag”. Det var en trygghet, att inte längre behöva dubbelspela.

Ungefär samtidigt som denna dröm (vet inte om det var innan, efter, eller parallellt) drömde jag också att jag befann mig på en ö i havet. Framför mig såg jag en mans ryggtavla, och instinktivt förstod jag att detta är cyklopen. Jag gick fram till honom och sen såg jag, mycket riktigt att det verkligen var cyklopen, som hade ett stort öga i mitten av pannan.

Sen kom ett skepp med män som kidnappade cyklopen. Även om det var ett grymt bortrövande kunde jag ändå se att de behandlade cyklopen med vördnad, och de undvek se cyklopen i ögat. Det var sagt att bara den högsta ledaren hade tillåtelse att tala med cyklopen.

—

Påminnelse till mig själv: Om jag nån gång blir bortförd av ett rövargäng, ska jag säga ”jag är cyklopen, för mig till er ledare”.

Reflektion över hur Miljöpartiets partiprogram förändrats över tid

Lämna ett svar

Inlägg som postats på Miljöpartiets interna diskussionsforum ”Engagera”

—

Jag hittade ett examensarbete som jämfört hur Miljöpartiets partiprogram ändrats över tid: http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:823529/FULLTEXT01.pdf

Detta arbete utgår från ekologismens 4 grundpelare:
1. Ekologisk hållbarhet 2. Gräsrotsdemokrati 3. Social rättvisa 4. Pacifism

Några skillnader som noterats från partiprogram 1982 till 2013
1. Ekologisk hållbarhet: 1982 mer betoning på minska konsumtion och självförsörjning, 2013 mer betoning på tekniska lösningar
2. Gräsrotsdemokrati: 1982 betoning på bassamhälle och decentraliserad beslutsprocess, 2013 deltagande-demokrati och ökat kommunalt inflytande
3. Social rättvisa: 1982 betoning på omfördelning av resurser, inklusive minska materiell standard, 2013 öka bistånd utan att nödvändigtvis behöva minska materiell standard.
4. Pacifism: 1982 icke-våld, 2013: militära insatser kan motiveras

Förändring har skett på alla fyra punkter, och största förändringarna har skett inom gräsrotsdemokrati och pacifism. De menar att Miljöpartiet fortfarande kan betraktas som ett parti som har ekologism som grundideologi, men jag själv ställer mig tveksam till detta.

Några egna reflektioner:
1. Ekologisk hållbarhet – Jag gillar den tillväxtkritiska visionen i tidigare program, men man måste också vara öppen för nya tekniska lösningar som nyare partiprogram föreslår
2. Gräsrotsdemokrati – Här tycker jag att det är olyckligt att Mp övergett mycket av Gräsrotstänkandet. Men samtidigt gäller det också att acceptera att globaliseringen är ett faktum, och det innebär att man behöver samverka på alla nivåer i samhället…allt från t ex FN till EU till nationsnivå, regionnivå och kommunnivå.
3. Social rättvisa – Hör samman med ekologisk hållbarhet tänker jag, problem behöver lösas mer genom omfördelning än genom tillväxt.
4. Icke-våld ser jag som ett mål, snarare än en metod. Fokus borde här handla om att våld inte ska vara lönsamt. Om våld används så finns det ett ansvar att se till att det leder till dåliga konsekvenser, så som motreaktioner, som gör att våldsanvändaren tydligt lär sig en läxa.

Att MP i mångt och mycket verkar ha övergett sin ideologiska grund tycker jag är beklagligt. I realpolitiken är det viktigt att vara pragmatisk, och kompromissa i olika sakfrågor. Och det kan handla om att vara tvungen att välja mellan två dåliga alternativ, så som kärnkraft eller kolkraft, blodigt krig eller kapitulation. Men det borde inte betyda att man ska behöva kompromissa om sin ideologi.

Vidare tänker jag att den ideologiska grund som var central i 1982:s partiprogram, överlag erbjuder en mer övertygande strategi att kunna hantera klimatkrisen, trots att global uppvärmning då inte ens var någon central politisk fråga – och det fanns inga tydligt framtagna klimatmål som det gör nu. Om denna ideologi fick genomslagskraft trots att klimatet då i mångt och mycket var en icke-fråga, är det då rimligt att vi ska överge ideologin nu när klimatet seglat upp till att faktiskt bli en central fråga? För mig är det ett rungande nej på den frågan. Jag tror att Mp behöver bli mer medvetna om våra ideologiska rötter för att bli ett mer slagkraftigt och samhällsnyttigt parti!

Våga välkomna solidaritetsuttryck i samhället (Debattartikel i Upsala Nya Tidning)

Lämna ett svar

Länk till artikel: https://unt.se/debatt/artikel/akademiska-vagrar-att-sanka-hans-lon-trots-att-han-vill/rgvv5g7r

Att Akademiska sjukhusets ekonomi går dåligt är det nog få som undgått att lägga märke till. Senaste prognosen är att sjukhuset kommer hamna omkring en miljard kronor under budgeten för 2023. Sjukhusdirektör Marianne van Rooijen skrev i oktobers nyhetsbrev till medarbetarna ”Nu måste alla hjälpas åt för att minska kostnaderna”. Detta fick mig att tänka på vad jag själv, som medarbetare, kan göra för att minska kostnaderna på sjukhuset. En idé som jag fick då var att frivilligt erbjuda mig att sänka min lön.

Vid tillfälle nämnde jag denna idé för en kollega. Hon tittade först undrande på mig, men när hon förstod att jag menade allvar kommenterade hon ungefär ”Jag tror inte cheferna kommer att godkänna detta. Lönen bestäms utifrån lönekriterier och ska sättas utifrån ens prestation”. Och mycket riktigt, när jag nämnde mitt förslag för ansvarig chef fick jag till svar att det inte är tillåtet utan närmare motivering mer än att chefen inte själv kunde bestämma över detta.

Då vände jag mig i stället till sjukhusledningen via intranätet där medarbetare har möjlighet att ställa allmänna frågor. Jag skrev ett kort inlägg med frågan varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning. Efter två veckor saknar jag både publicering och återkoppling kring detta.
Frågan kan tyckas vara en struntsak. Att en enskild medarbetare frivilligt sänker sin lön med några tusenlappar i månaden kommer såklart inte rädda sjukhusets ekonomi. Men det väcker också flera frågor hos mig. Varför går det inte ens att få svar på frågan om varför det inte är tillåtet med frivillig lönesänkning? Kan det vara läge att fråga sig vilken roll pengar egentligen har fått i vårt samhälle? Har relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare blivit allt för beroende av frågan om pengar?

Jag tror inte att responsen blivit annorlunda hos annan arbetsgivare. Det är troligt att jag inte alls vågat komma med ett sådant förslag, eftersom pengar kan upplevas känsligt att prata om, och ett synsätt som bryter mot normen inte alltid tas emot väl. På avdelningen där jag jobbar känner jag mig dock trygg med att man får vara sig själv, vilket bidragit till att jag vågat komma med förslag som kan uppfattas som radikalt.
När Marianne van Rooijen skrev om att vi alla måste hjälpas åt, valde jag att tolka detta som en invit. Jag medger att sjukhusets dåliga ekonomi inte är en stor fråga för mig personligen, men jag tänker det är viktigt att våga tänka kollektivt. Det är inte bara sjukhuset som har problem med ekonomin, det är hela landet. Situationen i världen i övrigt, med klimatförändringar, säkerhetsläge som har försämrats lokalt så väl som globalt, med hot om både terrorism och krig, förstärker ytterligare bilden om ett samhälle i kris. Och för att ta sig igenom en större samhällskris tror jag att det är viktigt att alla faktiskt hjälps åt och visar solidaritet. Folket kan inte bara luta sig tillbaka och tänka att politiker och högt uppsatta chefer ska lösa samhällsproblemen. I ett demokratiskt samhälle behöver alla hjälpas åt att ta ansvar, på individnivå så väl som på strukturell gruppnivå, det är vad den demokratiska idén handlar om. Men samtidigt som det kräver att folket tar egna initiativ och vill vara delaktiga behöver också de som sitter på ledande positioner välkomna detta.

På senare tid har jag märkt en trend i samhället att det pratas mer om att vi behöver lösa problem tillsammans, vilket är ett budskap som jag sympatiserar med. Men är viktigt att det inte bara stannar vid vackra ord och slogans. Det gäller att också förstå solidaritetsuttryck i konkret handling och välkomna det!

– David Holmberg, medarbetare på Akademiska sjukhuset
– Moderator och aktiv medlem på filosofiforum.se, öppet diskussionsforum för filosofi i Sverige

Medvetande och moraliskt ansvar

Lämna ett svar

Hur vore det om vi kunde betrakta omgivningen mer i första person? Att utgå mer från jag och vi? Testa till exempel, varför är vi omtänksamma? Varför vill vi ha fred? Varför krigar vi med varandra? Varför krigar vi med oss själva?

Vad krävs för moraliskt ansvar? Förslag: medvetande. Hur betraktar medvetandet omgivningen? Förslag: i första person. Är det möjligt att från en medveten position kräva ansvar från andra (du, ni) eller tredje person (han/hon/de)? Förslag: om medvetanden finns i plural är det möjligt, men om medvetandet är i singular är det inte möjligt. Är medvetande ett eller flera? Förslag: När vi avstavar det som ”med-vetande” och reflekterar över ordets ursprung (latin: con-scientia=”kunskap delad med andra”) kan det väcka association om att vi pratar om något kollektivt, något gemensamt.