Etikettarkiv: ekologism

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti (Debattartikel i Syre)

Lämna ett svar

Debattartikel i tidningen Syre publicerad oktober 2025: https://tidningensyre.se/2025/10-oktober-2025/miljopartiet-behover-fa-vara-ett-flumparti/

Fulltext arkiverad här 20/1 – 2026
—
Tänk dig ett samhälle där vissa har superskarp syn och andra har superskarp hörsel. Hur kommer detta samhälle utveckla sig?

Vi kan tänka oss att de med respektive förmåga får lättare att enas kring den egna verklighetsuppfattningen. De ena ser örnar högt uppe i skyn, de andra hör ugglor som hoar i natten. Med tiden börjar de forma sina samhällen utifrån vad de själva uppfattar som viktigast: de ena ser till ljuset, de andra till ljudet. Om det uppstår en konflikt kan de ena skapa oljud, och de andra kan blända.

Detta är förstås en liknelse, men den speglar något grundläggande: samhället formas av hur människor uppfattar världen, och vi uppfattar den olika. Det kan handla om skillnader i syn och hörsel, men ännu mer om andra, mer subtila förmågor. Just hur sådana skillnader påverkar oss och våra relationer intresserade psykiatern Carl Gustav Jung.

Enligt Jung orienterar vi oss i världen utifrån olika funktioner: Förnimmelsen uppmärksammar att något finns, tanken gör det begripligt, känslan värderar det och intuitionen anar vart det kan leda. Eftersom vi inte kan vara fullt medvetna om alla funktioner samtidigt, tenderar vi att utveckla en dominant funktion och uppfatta världen främst genom den. Detta kan skapa missförstånd och låsningar – inte för att någon har fel, utan för att vi faktiskt uppfattar tillvaron på olika sätt.

Om vi fritt tillämpar Jungs modell på politiska ideologier kan vi se konservatismen som förnimmelsens ideologi, förankrad i erfarenhet och rutiner, liberalismen som tankens ideologi, som betonar vetenskap och förnuft, och socialismen som känslans ideologi, som framhäver empati och solidaritet.

Vad som då saknas är en intuitiv ideologi, som är mer fokuserad på kreativitet och visioner. Spår av detta anas hos de första gröna partierna, som växte fram i sprickan mellan dåtidens ideologier i en tid präglad av upprustning och blockpolitik. Deras budskap bröt mot de etablerade tankesätten. De betonade fred genom dialog och nya sätt att organisera samhället, mer decentraliserat och i samspel med naturen. Miljöpartiet nämnde inte klimatet i sitt första partiprogram, men formulerade ändå klimatvänlig politik, vilket säger något om intuitionens förutseende kraft.

I dag befinner vi oss åter i en tid av ökande militarisering, och behovet av alternativ är minst lika stort. Samtidigt har Miljöpartiet alltmer lämnat rollen som idéparti. I stället för levande idédiskussion betonar partiet samsyn och anpassning till färdigt definierade regelverk. Men alla låter sig inte pressas in i sådana ramar, och då framstår lätt tvång och i förlängningen våld som enda alternativ. Inte helt oväntat har partiet också ställt sig bakom en överenskommelse om kraftigt ökad satsning på försvaret.

Precis som vi behöver både syn och hörsel för att förstå vår omgivning, behöver vi olika perspektiv för att förstå samhället. Om Miljöpartiet vill värna de intuitiva, behöver vi våga gå utanför den etablerade politikens åsiktskorridorer och åter bli de stigfinnare som ännu nämns i partiprogrammet. Det kräver överseende med att de intuitiva inte alltid har konkreta och socialt välanpassade svar, för att istället betona deras förmåga att bidra med nya infallsvinklar och oväntade strategier.

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti – inte för att flum är målet, utan för att det ibland är konsekvensen av att våga tänka i nya banor.

”Behövs det en grön ideologi?”, red. Gahrton

Lämna ett svar

”Behövs det en grön ideologi?”, essäer på temat grön ideologi med Per Gahrton som redaktör.

Innehåller:
Michael Moon – Mot en Grön ideologi
Kristian Skånberg – Grön ekonomi
Ulf Söderström – Finns det en grön ekonomisk teori?
Lotta Hedström – Varför är inte alla gröna ekofeminister?
Angela Ayward – Är queerteroi grön?
Per Gahrton – Vad har gröna partier för åsikter?

Moons text är mer teoretiskt-filosofiskt inriktad. Han argumenterar för komplementaritet, vilket jag håller med om är vettigt. Lite kan jag tycka att han ägnar mycket energi åt att argumentera för något som borde vara självklart – men kanske är det inte alltid självklart, och då är det en fördel med väl underbyggda argument.

Skånbergs och Söderbergs texter uppfattar jag som snarlika varandra. Jag tycker de visar en ambition om att omfamna en egen grön ekonomi, och jag tycker också att deras budskap i stort är övertygande.

Hedströms text tycker jag också förmedlar ett hoppfullt och viktigt budskap. Hennes kritik gentemot andra kan jag uppleva missriktad ibland, men vad som är viktigast är väl ändå det egna budskapet, och det tycker jag är starkt.

Aywards text om queerteori är jag mer skeptiskt inställd till. Hon avfärdar användandet av uttryck som ”manligt kvinnlig”, och vill istället byta ut det mot uttryck som ”gender-bender”. Blir inte bättre av att vi byter språk till engelska, menar jag. Vidare anklagar hon typ ekofeministismen för att inte vara antropocentrisk och för att inte bedriva klasskamp. Då föredrar jag ekofeministen, som jag uppfattar söker helhetsperspektiv.

Gällande Gahrtons text så ser jag en tydlig fördel i att Gahrton tar empiri på allvar. Han söker information från olika partiprogram, och försöker sammanställa denna informationen utan att lägga för mycket egna värderingar i det. Men tyvärr uppfattar jag också att han ”inte ser skogen för alla träd”. De övriga texterna tycker jag förmedlar djupare förståelse för vad grön ideologi handlar om.

Sammanfattningsvis sympatiserar jag med de fyra första texterna, medan jag är mer skeptiskt inställd till Aywards och Gahrtons texter. Budskapet i de fyra första texterna uppfattar jag också som systemkritiskt. En potentiellt subversiv grön kraft som jag kan identifiera mig med. Mer sådan energi skulle jag gärna uppleva i det nya partiprogrammet.

Reflektion över hur Miljöpartiets partiprogram förändrats över tid

Lämna ett svar

Inlägg som postats på Miljöpartiets interna diskussionsforum ”Engagera”

—

Jag hittade ett examensarbete som jämfört hur Miljöpartiets partiprogram ändrats över tid: http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:823529/FULLTEXT01.pdf

Detta arbete utgår från ekologismens 4 grundpelare:
1. Ekologisk hållbarhet 2. Gräsrotsdemokrati 3. Social rättvisa 4. Pacifism

Några skillnader som noterats från partiprogram 1982 till 2013
1. Ekologisk hållbarhet: 1982 mer betoning på minska konsumtion och självförsörjning, 2013 mer betoning på tekniska lösningar
2. Gräsrotsdemokrati: 1982 betoning på bassamhälle och decentraliserad beslutsprocess, 2013 deltagande-demokrati och ökat kommunalt inflytande
3. Social rättvisa: 1982 betoning på omfördelning av resurser, inklusive minska materiell standard, 2013 öka bistånd utan att nödvändigtvis behöva minska materiell standard.
4. Pacifism: 1982 icke-våld, 2013: militära insatser kan motiveras

Förändring har skett på alla fyra punkter, och största förändringarna har skett inom gräsrotsdemokrati och pacifism. De menar att Miljöpartiet fortfarande kan betraktas som ett parti som har ekologism som grundideologi, men jag själv ställer mig tveksam till detta.

Några egna reflektioner:
1. Ekologisk hållbarhet – Jag gillar den tillväxtkritiska visionen i tidigare program, men man måste också vara öppen för nya tekniska lösningar som nyare partiprogram föreslår
2. Gräsrotsdemokrati – Här tycker jag att det är olyckligt att Mp övergett mycket av Gräsrotstänkandet. Men samtidigt gäller det också att acceptera att globaliseringen är ett faktum, och det innebär att man behöver samverka på alla nivåer i samhället…allt från t ex FN till EU till nationsnivå, regionnivå och kommunnivå.
3. Social rättvisa – Hör samman med ekologisk hållbarhet tänker jag, problem behöver lösas mer genom omfördelning än genom tillväxt.
4. Icke-våld ser jag som ett mål, snarare än en metod. Fokus borde här handla om att våld inte ska vara lönsamt. Om våld används så finns det ett ansvar att se till att det leder till dåliga konsekvenser, så som motreaktioner, som gör att våldsanvändaren tydligt lär sig en läxa.

Att MP i mångt och mycket verkar ha övergett sin ideologiska grund tycker jag är beklagligt. I realpolitiken är det viktigt att vara pragmatisk, och kompromissa i olika sakfrågor. Och det kan handla om att vara tvungen att välja mellan två dåliga alternativ, så som kärnkraft eller kolkraft, blodigt krig eller kapitulation. Men det borde inte betyda att man ska behöva kompromissa om sin ideologi.

Vidare tänker jag att den ideologiska grund som var central i 1982:s partiprogram, överlag erbjuder en mer övertygande strategi att kunna hantera klimatkrisen, trots att global uppvärmning då inte ens var någon central politisk fråga – och det fanns inga tydligt framtagna klimatmål som det gör nu. Om denna ideologi fick genomslagskraft trots att klimatet då i mångt och mycket var en icke-fråga, är det då rimligt att vi ska överge ideologin nu när klimatet seglat upp till att faktiskt bli en central fråga? För mig är det ett rungande nej på den frågan. Jag tror att Mp behöver bli mer medvetna om våra ideologiska rötter för att bli ett mer slagkraftigt och samhällsnyttigt parti!