Etikettarkiv: miljöpartiet

Flum utesluter inte vetenskap (Replik i Syre)

Lämna ett svar

Publicerad som replik i tidningen Syre 11/11 – 2025: https://tidningensyre.se/2025/11-november-2025/replik-flum-utesluter-inte-vetenskap/

Fulltext arkiverad här 20/1 – 2026:

Lasse Ståhle skriver i sin replik till mig att Miljöpartiet ska hålla sig till vetenskap och ta avstånd från flum. Jag håller med om att vissa förändringar inom partiet varit behövliga, men jag anser inte att flum varit huvudproblemet.

Att vara för flum innebär inte att vara emot vetenskap. Det betyder att man vågar tänka bortom det redan erkända och accepterade. Vetenskapen är bra på att testa och förklara det vi vet, men det finns alltid sådant som ännu inte går att mäta eller bevisa, och som ändå påverkar våra liv och beslut. Här spelar intuitionen en viktig roll.

Enligt Jung är intuitionen lika viktig som tänkandet. Den hjälper oss att ana samband och se möjligheter innan vi förstår eller kan förklara varför. Att följa intuitionen betyder inte att vi ska sluta pröva våra idéer, utan att vi ibland behöver förlita oss på dem även innan bevisen finns.

Ståhle skriver att fakta och teorier måste granskas vetenskapligt. Ändå avfärdar han teorin jag lägger fram, helt utan att själv presentera någon sådan granskning. Samma problem ser jag ibland i Åsa Wikforss resonemang: hon försvarar vetenskapen mot lögner och desinformation, vilket är viktigt, men hon skiljer inte alltid mellan vad som är felaktigt och vad som bara är obevisat.

Det finns en viktig skillnad mellan intellektuell ohederlighet och det ärliga sökandet efter något som ännu inte bevisats. Den vetenskapliga processen måste alltid utgå från osäkerhet och via sannolikhetsbedömningar landa i slutsatser. Här vill jag tipsa om filosofen Jonna Bornemark, som påminner oss om att hur långt vi än når i vårt vetande, finns det alltid mer bortom det vi kan se och formulera.

När Miljöpartiet gick till EU-val användes slogan ”Klimat. Klimat. Klimat.” Det signalerade fokus och allvar, vilket var välbehövligt då. Nu tycker jag att det är dags att tänka större. Klimatet är en global fråga som hänger samman med allt vi gör. Inför nästa valkampanj hoppas jag på mer mod, mer fantasi och, ja, mer flum.

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti (Debattartikel i Syre)

Lämna ett svar

Debattartikel i tidningen Syre publicerad oktober 2025: https://tidningensyre.se/2025/10-oktober-2025/miljopartiet-behover-fa-vara-ett-flumparti/

Fulltext arkiverad här 20/1 – 2026
—
Tänk dig ett samhälle där vissa har superskarp syn och andra har superskarp hörsel. Hur kommer detta samhälle utveckla sig?

Vi kan tänka oss att de med respektive förmåga får lättare att enas kring den egna verklighetsuppfattningen. De ena ser örnar högt uppe i skyn, de andra hör ugglor som hoar i natten. Med tiden börjar de forma sina samhällen utifrån vad de själva uppfattar som viktigast: de ena ser till ljuset, de andra till ljudet. Om det uppstår en konflikt kan de ena skapa oljud, och de andra kan blända.

Detta är förstås en liknelse, men den speglar något grundläggande: samhället formas av hur människor uppfattar världen, och vi uppfattar den olika. Det kan handla om skillnader i syn och hörsel, men ännu mer om andra, mer subtila förmågor. Just hur sådana skillnader påverkar oss och våra relationer intresserade psykiatern Carl Gustav Jung.

Enligt Jung orienterar vi oss i världen utifrån olika funktioner: Förnimmelsen uppmärksammar att något finns, tanken gör det begripligt, känslan värderar det och intuitionen anar vart det kan leda. Eftersom vi inte kan vara fullt medvetna om alla funktioner samtidigt, tenderar vi att utveckla en dominant funktion och uppfatta världen främst genom den. Detta kan skapa missförstånd och låsningar – inte för att någon har fel, utan för att vi faktiskt uppfattar tillvaron på olika sätt.

Om vi fritt tillämpar Jungs modell på politiska ideologier kan vi se konservatismen som förnimmelsens ideologi, förankrad i erfarenhet och rutiner, liberalismen som tankens ideologi, som betonar vetenskap och förnuft, och socialismen som känslans ideologi, som framhäver empati och solidaritet.

Vad som då saknas är en intuitiv ideologi, som är mer fokuserad på kreativitet och visioner. Spår av detta anas hos de första gröna partierna, som växte fram i sprickan mellan dåtidens ideologier i en tid präglad av upprustning och blockpolitik. Deras budskap bröt mot de etablerade tankesätten. De betonade fred genom dialog och nya sätt att organisera samhället, mer decentraliserat och i samspel med naturen. Miljöpartiet nämnde inte klimatet i sitt första partiprogram, men formulerade ändå klimatvänlig politik, vilket säger något om intuitionens förutseende kraft.

I dag befinner vi oss åter i en tid av ökande militarisering, och behovet av alternativ är minst lika stort. Samtidigt har Miljöpartiet alltmer lämnat rollen som idéparti. I stället för levande idédiskussion betonar partiet samsyn och anpassning till färdigt definierade regelverk. Men alla låter sig inte pressas in i sådana ramar, och då framstår lätt tvång och i förlängningen våld som enda alternativ. Inte helt oväntat har partiet också ställt sig bakom en överenskommelse om kraftigt ökad satsning på försvaret.

Precis som vi behöver både syn och hörsel för att förstå vår omgivning, behöver vi olika perspektiv för att förstå samhället. Om Miljöpartiet vill värna de intuitiva, behöver vi våga gå utanför den etablerade politikens åsiktskorridorer och åter bli de stigfinnare som ännu nämns i partiprogrammet. Det kräver överseende med att de intuitiva inte alltid har konkreta och socialt välanpassade svar, för att istället betona deras förmåga att bidra med nya infallsvinklar och oväntade strategier.

Miljöpartiet behöver få vara ett flumparti – inte för att flum är målet, utan för att det ibland är konsekvensen av att våga tänka i nya banor.

”Behövs det en grön ideologi?”, red. Gahrton

Lämna ett svar

”Behövs det en grön ideologi?”, essäer på temat grön ideologi med Per Gahrton som redaktör.

Innehåller:
Michael Moon – Mot en Grön ideologi
Kristian Skånberg – Grön ekonomi
Ulf Söderström – Finns det en grön ekonomisk teori?
Lotta Hedström – Varför är inte alla gröna ekofeminister?
Angela Ayward – Är queerteroi grön?
Per Gahrton – Vad har gröna partier för åsikter?

Moons text är mer teoretiskt-filosofiskt inriktad. Han argumenterar för komplementaritet, vilket jag håller med om är vettigt. Lite kan jag tycka att han ägnar mycket energi åt att argumentera för något som borde vara självklart – men kanske är det inte alltid självklart, och då är det en fördel med väl underbyggda argument.

Skånbergs och Söderbergs texter uppfattar jag som snarlika varandra. Jag tycker de visar en ambition om att omfamna en egen grön ekonomi, och jag tycker också att deras budskap i stort är övertygande.

Hedströms text tycker jag också förmedlar ett hoppfullt och viktigt budskap. Hennes kritik gentemot andra kan jag uppleva missriktad ibland, men vad som är viktigast är väl ändå det egna budskapet, och det tycker jag är starkt.

Aywards text om queerteori är jag mer skeptiskt inställd till. Hon avfärdar användandet av uttryck som ”manligt kvinnlig”, och vill istället byta ut det mot uttryck som ”gender-bender”. Blir inte bättre av att vi byter språk till engelska, menar jag. Vidare anklagar hon typ ekofeministismen för att inte vara antropocentrisk och för att inte bedriva klasskamp. Då föredrar jag ekofeministen, som jag uppfattar söker helhetsperspektiv.

Gällande Gahrtons text så ser jag en tydlig fördel i att Gahrton tar empiri på allvar. Han söker information från olika partiprogram, och försöker sammanställa denna informationen utan att lägga för mycket egna värderingar i det. Men tyvärr uppfattar jag också att han ”inte ser skogen för alla träd”. De övriga texterna tycker jag förmedlar djupare förståelse för vad grön ideologi handlar om.

Sammanfattningsvis sympatiserar jag med de fyra första texterna, medan jag är mer skeptiskt inställd till Aywards och Gahrtons texter. Budskapet i de fyra första texterna uppfattar jag också som systemkritiskt. En potentiellt subversiv grön kraft som jag kan identifiera mig med. Mer sådan energi skulle jag gärna uppleva i det nya partiprogrammet.

”Vad ska vi med samhället till?” av Birger Schlaug

Lämna ett svar

Vad ska vi ha samhället till?

På det hela taget var det en väldigt intressant läsning/lyssning (hade både bok och ljudbok). Först var jag lite tveksam. Jag hade läst Gahrtons Det Gröna Genombrottet innan, och kontrasten mellan dessa två profiler är tydlig.

Gahrton ger på sätt och vis ett mer sympatiskt intryck. Han verkar vara en person som värdesätter laget framför jaget, som ser och lyfter andra, och som visar både gentlemannamässig anständighet och en känsla för trender. Schlaug, å andra sidan, är mer egensinnig och kan stundtals uppfattas som lite plump – som när han tidigt i boken går till attack mot MP:s tidigare språkrör Per Bolund och diverse andra politiker.

Men Schlaug har många intressanta och radikala idéer, något jag upplever en brist på inom MP. Jag håller inte med honom om allt, men jag håller med om mycket – och även det jag inte håller med om kan vara intressant just för att det kan öppna för diskussion. Schlaug ifrågasätter tillväxtparadigmet, arbetslinjen, vad pengar är och vad som egentligen är meningsfullt i tillvaron. Han talar om att ta politiken och livet på allvar. Jag gillar det.

Huvudproblemet med hans resonemang, menar jag dock, är att han fortfarande är fast i ett individualistiskt paradigm. Här föredrar jag tänkare som Elinor Ostrom och Bard & Söderqvist, som i stället tar det relationella som utgångspunkt – något som, enligt mig, borde utgöra en mer naturlig grund för grön ideologi.

Reflektion över hur Miljöpartiets partiprogram förändrats över tid

Lämna ett svar

Inlägg som postats på Miljöpartiets interna diskussionsforum ”Engagera”

—

Jag hittade ett examensarbete som jämfört hur Miljöpartiets partiprogram ändrats över tid: http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:823529/FULLTEXT01.pdf

Detta arbete utgår från ekologismens 4 grundpelare:
1. Ekologisk hållbarhet 2. Gräsrotsdemokrati 3. Social rättvisa 4. Pacifism

Några skillnader som noterats från partiprogram 1982 till 2013
1. Ekologisk hållbarhet: 1982 mer betoning på minska konsumtion och självförsörjning, 2013 mer betoning på tekniska lösningar
2. Gräsrotsdemokrati: 1982 betoning på bassamhälle och decentraliserad beslutsprocess, 2013 deltagande-demokrati och ökat kommunalt inflytande
3. Social rättvisa: 1982 betoning på omfördelning av resurser, inklusive minska materiell standard, 2013 öka bistånd utan att nödvändigtvis behöva minska materiell standard.
4. Pacifism: 1982 icke-våld, 2013: militära insatser kan motiveras

Förändring har skett på alla fyra punkter, och största förändringarna har skett inom gräsrotsdemokrati och pacifism. De menar att Miljöpartiet fortfarande kan betraktas som ett parti som har ekologism som grundideologi, men jag själv ställer mig tveksam till detta.

Några egna reflektioner:
1. Ekologisk hållbarhet – Jag gillar den tillväxtkritiska visionen i tidigare program, men man måste också vara öppen för nya tekniska lösningar som nyare partiprogram föreslår
2. Gräsrotsdemokrati – Här tycker jag att det är olyckligt att Mp övergett mycket av Gräsrotstänkandet. Men samtidigt gäller det också att acceptera att globaliseringen är ett faktum, och det innebär att man behöver samverka på alla nivåer i samhället…allt från t ex FN till EU till nationsnivå, regionnivå och kommunnivå.
3. Social rättvisa – Hör samman med ekologisk hållbarhet tänker jag, problem behöver lösas mer genom omfördelning än genom tillväxt.
4. Icke-våld ser jag som ett mål, snarare än en metod. Fokus borde här handla om att våld inte ska vara lönsamt. Om våld används så finns det ett ansvar att se till att det leder till dåliga konsekvenser, så som motreaktioner, som gör att våldsanvändaren tydligt lär sig en läxa.

Att MP i mångt och mycket verkar ha övergett sin ideologiska grund tycker jag är beklagligt. I realpolitiken är det viktigt att vara pragmatisk, och kompromissa i olika sakfrågor. Och det kan handla om att vara tvungen att välja mellan två dåliga alternativ, så som kärnkraft eller kolkraft, blodigt krig eller kapitulation. Men det borde inte betyda att man ska behöva kompromissa om sin ideologi.

Vidare tänker jag att den ideologiska grund som var central i 1982:s partiprogram, överlag erbjuder en mer övertygande strategi att kunna hantera klimatkrisen, trots att global uppvärmning då inte ens var någon central politisk fråga – och det fanns inga tydligt framtagna klimatmål som det gör nu. Om denna ideologi fick genomslagskraft trots att klimatet då i mångt och mycket var en icke-fråga, är det då rimligt att vi ska överge ideologin nu när klimatet seglat upp till att faktiskt bli en central fråga? För mig är det ett rungande nej på den frågan. Jag tror att Mp behöver bli mer medvetna om våra ideologiska rötter för att bli ett mer slagkraftigt och samhällsnyttigt parti!