Jag drömde att jag gick upp för en trätrappa och kom till toppen av ett torn. Där uppe hade det arrangerats ett möte mellan ryska tjänstemän och svenska sjuksköterskor, i ett försök att återupprätta någon form av diplomatisk kontakt mellan våra länder. I nästa scen satt vi kring ett runt bord där. Till höger om mig satt en tidigare sjuksköterskekollega, och till vänster den ryska utrikesministern Sergej Lavrov.
I början av mötet hade vi en presentationsrunda. När det var min kollegas tur att prata berättade han att han hade blivit uppsagd från sitt jobb som sjuksköterska (i verkligheten sa han upp sig på eget initiativ) eftersom sjukhuset behövde spara pengar. Sedan ringde chefen honom redan nästa dag och frågade om han kunde komma in och jobba extra på grund av personalbrist. När det sedan var min tur berättade jag om hur jag arbetat som sjuksköterska inom geriatriken, tagit ett år ledigt (i verkligheten var det ett halvår) och därefter börjat arbeta inom psykiatrin.
Sedan klättrade jag ner från tornet, eftersom det var något jag behövde göra nere på marken. Jag minns inte säkert, men tror att det kan ha varit någon av mina patienter som behövde hjälp. Kort därefter märkte jag att någon från tornet ville ha min uppmärksamhet. Det var Rysslands ambassadör i Sverige, Sergej Beljajev. Han ropade: ”Den ryska duman stöder ditt förslag!”
Jag tittade förvirrat upp på honom. Så tillade han: ”Jag stöder också ditt förslag!” (Jag är osäker på ordet ”också” här.)
Jag förstod inte riktigt vad han menade, men tänkte att jag borde ta mig upp till tornet igen. Så jag började klättra uppför tornets vägg, men insåg att det var brant och att det vore farligt att försöka klättra högre. Tanken slog mig då att när jag först kom till mötet hade jag ju tagit trappan på insidan, och jag vaknade till insikten om att det hade varit en bättre väg.
Jag drömmer om krig. I skogen finns ryska soldater. Något säger åt mig att jag behöver beväpna mig. Så jag beväpnar mig, men känner också tvivel kring det, för jag är ju ingen soldat.
Och jag visste att om jag går till en viss plats bakom ett visst hus, så kan de döda mig. Ändå insåg jag att jag redan hade varit där, och jag hade inte blivit dödad. Varför blev jag inte dödad? Jag var utan tvekan deras potentiella mål. Det fanns ingen möjlighet att prata mig ur situationen. Men jag tänkte att det finns vissa mönster i deras beteende. Under vissa omständigheter skjuter de mig inte, även om de får tillfälle.
Då förstår jag att det även finns en kvinna med i deras grupp. Hon pratar inte med mig heller, men på något sätt kommer vi överens om att mötas i en duell.
Jag vill inte döda henne, och jag vill inte bli dödad. Ändå vet jag att jag måste ta med mig ett vapen till duellen. Så jag tar med vapnet, men i stället för att rikta det mot henne, riktar jag det mot mig själv. Även hon riktar sitt vapen mot sig själv.
Så rör vi oss närmare och närmare varandra, tills vi till slut möts. Då skakar vi hand med den fria handen, och omedelbart efteråt springer hon iväg i motsatt riktning. Jag vaknar.
Några dagar senare gick jag till ett möte med svensk-ryska vänskapsföreningen.
Till mötet var även Rysslands ambassadör i Sverige inbjuden, Sergej Beljajev, och övrig personal från ryska ambassaden. Jag frågade ambassadören om hur han resonerade kring att ha idrotts- och kulturutbyten när våra länder befinner sig i konflikt. Han talade för det. Jag höll med om att det vore önskvärt med mer sport och kulturutbyten, men menade att det inte är bra konfliktslösning att normalisera relationer inom sport och kultur om man inte också samtidigt adresserar allvarliga politiska motsättningar.
Hans kollega och tolk var en yngre kvinna. Hon bad om ursäkt någon gång, eftersom hon blev engagerad och svarade själv istället för att låta ambassadören tala.
På FN-dagen, den 24 oktober, höll Svensk-ryska vänskapsföreningen en manifestation på Odenplan i Stockholm under parollen ”Ge freden en chans”. Föreningen har ett proryskt rykte, och när den uttalar sig i politiska frågor riktas den retoriska udden vanligtvis mot Väst. Föreningens officiella linje handlar dock om fred och samtal över gränser, vilket är något jag själv också tror på. Jag gick därför dit med ambitionen att pröva dess ideal i praktiken.
När evenemanget började såg jag att två grupper hade formats. Dels var det medlemmar från vänskapsföreningen, vars skyltar bland annat kritiserade svenska medier, dels en motdemonstration med antiryska budskap. Jag tog fram en skylt där det stod ”VÅGA PRATA MED FRÄMLINGAR” och på baksidan ”VI ÄR ALLA GANSKA LIKA PÅ INSIDAN”, och försökte hitta en plats i mitten.
Min skylt väckte undran från båda läger, och flera kom fram och pratade med mig. I slutet av evenemanget hade nästan alla samlats i en klunga. Kanske var det bara motdemonstranterna som flyttade sig närmare för att de ville höra talen, eller handlade det om visst intresse för verklig dialog?
Oavsett vilket tyckte jag att det kändes bra när alla stod samlade. Jag hade inte kommit dit för att gå på ett propaganda-evenemang, men för att möta människor med olika åsikter som pratar med varandra. Och inte ska väl rädslan för att associeras med något som anses för proryskt få oss att tacka nej till öppen dialog?
– David Holmberg, miljöpartist och nybliven medlem i Svensk-ryska vänskapsföreningen
Här går [Dostojevskij] för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja, människans rätt – och skyldighet – att vilja det oförnuftiga, att tro det orimliga, att ge sig det levande livet i våld.
—-
Inför kursen i 1800-talets litteratur hade nästan alla i min klass passat på att läsa Brott och straff i förväg. Lite snopna blev vi då när vi fick schemat och det istället för Brott och Straff (1866) stod att vi skulle läsa Anteckningar från källarhålet (1864) av Dostojevskij. Suck, en ny tegelstensroman, tänkte man kanske då. Men så var inte fallet. Flera lärare på vår institution väljer att använda Källarhålet som diskussionsunderlag när Dostojevskij behandlas just för att den är betydligt kortare än hans andra mer kända romaner samtidigt som den också innehåller det mesta som karakteriserar honom. Här representeras till exempel typiska drag i hans berättarteknik och hans ideologiska ståndpunkt väl. Man kan med anledning av det mena att den är kort och koncentrerad, men samtidigt är den väldigt babblig och okoncentrerad. För det mesta som går att säga om den här boken kan man lika väl hävda motsatsen. Du kan uppfatta den som komplicerad och djupsinnig eller barnslig och enkel, tungläst eller lättläst, allvarlig och seriös eller flummig och oseriös. Du kan uppfatta huvudpersonen som fantasifull och rolig eller djupt tragisk och olycklig. Själv skulle han antagligen inte acceptera varken det ena eller andra eller något annat heller. Jag läste större delen av boken med ett leende, men jag har hört andra som inte alls ser någon komisk aspekt i den och bara tycker den är tragisk och deprimerande.
Speciellt högt spänningsvärde har den inte, men rent idémässigt är det kanske den mest inspirerande bok jag någonsin har läst. Och då syftar jag inte främst till argumenten och de faktiska idéerna som han uttrycker i boken, utan hela upplevelsen av hur han framställer sina tankar och sin berättelse.
En ytterligare intressant aspekt är att flera menar att Dostojevskij berättar sin egen historia här, att huvudpersonen, bokens namnlösa berättare, är Dostojevskij själv. Jag tycker om den tanken, men det förutsätter att han ljuger en hel massa om det mesta, att i stort sätt alla faktiska händelser i boken är påhittade. Egentligen vet jag inte om jag är speciellt förtjust i Dostojevskij som person. Han är inte som mig, och inte som jag skulle vilja vara. Men jag tycker det är något spännande och inspirerande över honom och hans stil.
En del samlade citat från boken:
Angående det han argumenterat för och vad han kommit fram till:
Jag svär att jag inte tror på ett enda ord, inte en minsta stavelse av allt det jag rafsat ihop! Det är klart att jag kanske egentligen tror på det, men samtidigt, jag vet inte varför, känner jag, misstänker jag att jag ljuger som en borstbindare.
Angående hans dagdrömmerier:
Jag var känd poet och kammarherre och var ständigt förälskad. Jag fick plötsligt oräkneliga miljoner och offrade dem genast för människosläktet, samtidigt som jag inför allt folket bekände min uselhet[…]. Alla rördes till tårar och kysste mig (vad skulle de annars vara för träbockar!) och jag gick barfota och hungrig ut att predika nya idéer och att besegra reaktionärerna vid Austerlitz.
När han i ett brev ursäktar och förklarar varför han och betett sig oförskämt på en restaurang:
Än idag minns jag med beundran den sant gentlemannamässiga, vänliga och öppenhjärtliga tonen i mitt brev. […] Jag var alldeles särskilt nöjd med den ”lätta ton”, ja, nästan nonchalans (fast helt inom gränserna för det passande) som min penna plötsligt presterade och som bättre än all världens argument omedelbart lät dem förstå att jag betraktade ”de där obehagligheterna i går” med ganska stort överseende; jag var ingalunda, på intet sätt, alls icke så förkrossad som herrarna förmodligen antog, utan såg tvärtom saken så som det anstår en gentleman med lugn självrespekt.
Om det han skrivit:
[N]i tror väl ändå inte att jag skäms över det här[…]? [M]en ni har rätt, förresten, det är både smaklöst och tarvligt. Det mest smaklösa av allt är dock att jag nu börjat rättfärdiga mig inför er. Och om möjligt ännu smaklösare är det att jag kommenterar det så här. Men nu får det räcka, annars tar det aldrig slut, det ena blir bara smaklösare än det andra…
Här är en länk till min C-uppsats om Anteckningar från källarhålet:
