Jag drömmer om krig. I skogen finns ryska soldater. Något säger åt mig att jag behöver beväpna mig. Så jag beväpnar mig, men känner också tvivel kring det, för jag är ju ingen soldat.

Och jag visste att om jag går till en viss plats bakom ett visst hus, så kan de döda mig. Ändå insåg jag att jag redan hade varit där, och jag hade inte blivit dödad. Varför blev jag inte dödad? Jag var utan tvekan deras potentiella mål. Det fanns ingen möjlighet att prata mig ur situationen. Men jag tänkte att det finns vissa mönster i deras beteende. Under vissa omständigheter skjuter de mig inte, även om de får tillfälle.

Då förstår jag att det även finns en kvinna med i deras grupp. Hon pratar inte med mig heller, men på något sätt kommer vi överens om att mötas i en duell.

Jag vill inte döda henne, och jag vill inte bli dödad. Ändå vet jag att jag måste ta med mig ett vapen till duellen. Så jag tar med vapnet, men i stället för att rikta det mot henne, riktar jag det mot mig själv. Även hon riktar sitt vapen mot sig själv.

Så rör vi oss närmare och närmare varandra, tills vi till slut möts. Då skakar vi hand med den fria handen, och omedelbart efteråt springer hon iväg i motsatt riktning. Jag vaknar.

Några dagar senare gick jag till ett möte med svensk-ryska vänskapsföreningen.

Till mötet var även Rysslands ambassadör i Sverige inbjuden, Sergej Beljajev, och övrig personal från ryska ambassaden. Jag frågade ambassadören om hur han resonerade kring att ha idrotts- och kulturutbyten när våra länder befinner sig i konflikt. Han talade för det, medan jag menade att business as usual inte är ett bra sätt att lösa problem, och dessa utbyten i så fall borde ske i kombination med att också adressera de problem som lett till konflikt mellan länderna.

Hans kollega och tolk var en yngre kvinna. Hon bad om ursäkt någon gång, eftersom hon blev engagerad och uttryckte egna tankar i stället för att låta ambassadören tala.