Jag går genom korridoren på sjukhusavdelningen där jag jobbar och ser genom en öppen dörr till en patientsal att det är en mycket gammal patient, kanske 100 år, som har tappat sitt huvud. Jag ser en kropp och ett huvud som ligger bredvid och ett par anhöriga som sitter runtom och är ledsna. Detta var ju inte bra, tänkte jag, och nog borde jag göra något åt det….men samtidigt var det andra uppgifter som det var ganska bråttom med. Jag behövde till exempel få ut mediciner i tid till andra patienter, och det här med den huvudlösa patienten det var ju egentligen inte mitt ansvar att ta hand om, tänkte jag. Det var ingen som bett mig att hantera den situationen.

Men i alla fall, det var inte helt lätt att skaka bort vad jag sett tidigare, och efter en stund började jag att höra gråt och förtvivlan. Mitt samvete sa mig att jag behövde ta itu med detta med den huvudlöse patienten. Så jag gick in på salen där de anhöriga var kvar. De sa att de var upprörda över att ingen brydde sig. Sen berättade de om att patienten suttit uppe i sin rullstol…och de hade velat korrigera rullstolens nackstöd, men när de fällde bak nackstödet så följde även patientens huvud efter och trillade av från sitt fäste. Medan de berättade detta började de också skratta lite grand, och jag hade även själv svårt att hålla mig från skratt, trots att jag såg det olämpliga i situationen att göra det.
Trots denna fatala olycka var det anmärkningsvärt att jag inte kunde se en enda droppe blod.

Jag vaknar till, och somnar sen om och drömmer vidare:

Jag sitter på sjukhusavdelningens expedition, och hör kollegor som sitter och snackar skit om andra kollegor. De pratar om nån i personalen som struntar i sitt arbete, håller bara på med sin mobiltelefon och hjälper inte patienterna. Jag tänker då tyst för mig själv att de klagar för mycket, och jag tänker att de borde reflektera mer över sitt eget arbete, föregå med ett gott exempel. Och mitt bland all personal ser jag att det sitter en elev på praktik som är helt tyst och som inte ens har bytt om till vårdpersonalkläder trots att halva passet redan passerat. För en stund blir jag upprörd: varför tar de inte hand om eleven? Varför sätter de inte eleven i arbete så att eleven får chans att lära sig något? Varför pratar de inte ens med eleven???

Sen slår mig tanken…vem är det egentligen som är huvudhandledare för avdelningens elever? Det är ju jag själv. Varför gör då inte jag någonting? Varför sätter inte jag eleven i arbete? Så jag ber då att eleven ska följa med mig till ett avsides rum, för att stämma av läget. Eleven brister då ut i ett raseri och börjar gråta: säger att det är en ”jävla Hitler-avdelning” hon kommit till där ingen bryr sig, och att det är något som också alla andra elever säger om ryktet avdelningen har. Det dyker även upp två andra elever som inte heller har bytt om för att arbeta, trots att det är vad de är här för. Jag säger då till eleverna att de måste nu direkt byta om till arbetskläder, och så får de sen följa med mig under resten av arbetspasset. Nu ska vi se till att ta hand om våra patienter så att inte en enda ska behöva känna sig missnöjd, försöker jag intala dem, och de verkar uppskatta engagemanget