Jag är väl en ganska frågvis person. Och när jag inte får svar på frågorna jag ställer här på diverse forum, tar jag ibland med dem och frågar min partner istället. Som en kväll när vi diskuterade Galileo Galelei, och jag försökte fråga henne om vad det kan finnas motiv för någon att vara motståndare till sanning – och huruvida det är möjligt med medveten ondska. Och sen hade vi en stunds diskussion om detta innan vi somnade.
Sen när jag somnade drömde jag om att jag skulle åka iväg med ett tåg, men det dröjde flera timmar tills tåget skulle avgå, och jag behövde göra nåt annat för att fördriva tiden. Så jag gick då in till en kyrka, där det var en massa människor som höll på med nån slags sång och dans.
Jag själv är inget vidare på varken sång eller dans, men det var som en tillåtande stämning därinne, så visst fick jag vara med och försöka mitt bästa. Det var en tjej där som roade sig med hur svårt jag hade att klara av alla dansrörelserna, och hon visade lite tekniker om hur jag kunde göra det bättre.
Sen vidare var det någon sång som spelades långt borta, och flera inne i kyrkan undrade vad var det där för vacker sång? Jag visste svaret själv, men jag ville inte säga det, för jag ville att de andra skulle gissa. I alla fall var det andra som förstod att jag förstod, och de uppmanade mig: kom igen, sjung en bit av den där sången så att vi också förstår. Och jag kontrade då med att säga att jag är så dålig att träffa tonerna när jag sjunger, så om jag skulle nynna på den här sången – skulle ni ändå höra fel, och tro att det var en annan låt jag nynnade på. Ett stort gapskratt bröt ut i kyrkan. Visst var det väl också så att jag skämtat och överdrivet om hur dålig sångare jag är… men vad de andra kyrkobesökarna kanske inte förstod var att det var också mycket sanning i det jag sa. Jag är verkligen inte bra på att träffa tonerna. Och de andra visste ju inte om att jag var där för första gången, och hade aldrig övat på sångerna innan. De visste inte om att jag bara var en besökare och inte en del av deras grupp.
